Han växte upp i Österbybruk, där pappa jobbade i Dannemora Gruvor och Vägverket, och mamma skötte familjen. Som pojke tyckte Arne om att åka skidor, och tävlade för IFK Dannemora/Österby.
– Om somrarna var det Simbadet som gällde. Jag var där på dagarna och kvällarna, och senare också nätterna. Det var en viktig mötesplats för ungdomar.
När han gick i åttan kom en tjänsteman vid Fagersta Bruk till skolan. Åttondeklassarna erbjöds fortsätta i "industriskola", och Arne nappade.
– Man fick lära sig grunderna av gubbarna på bruket. Jag provade på allt från att vara smed och svetsare till elektriker och snickare.
– Tänk att det kunde gå till så! Med facit i hand är det ganska fantastiskt att få jobb direkt efter skolan, jämfört med hur de unga har det i dag, säger Arne och berättar om släktingar i Österby som driver bensinmack och nyligen fick 150 ansökningar till ett mackbiträdesvikariat.
Efter lumpen flyttade han till Uppsala; stadslivet med Gamla Gillet och Baldis lockade. Han jobbade på S:t Eriks Betong fram till 1971 och började sedan som landstingsanställd reparatör vid Kungsgärdets sjukhus. När Ädelreformen kom (som innebar att landstingsstyrt blev kommunalt styrt) fick personalen välja arbetsgivare. Arne började inom kommunen, vid Svartbäckens kommundelsnämnd. Där var han ansvarig för inköp, städning, vaktmästeri och parker.
När kommundelssystemet avskaffade fick han än en gång välja arbetsplats, nu inom kommunen. Det blev fritidsförvaltningen, där han sedan jobbade i olika befattningar fram till pensioneringen. Arne gifte sig och bildade familj. I många år var han en hängiven "hästpappa" som skjutsade döttrarna till träning och tävlingar. Själv har han suttit på hästryggen en gång i sitt liv.
– Det räckte bra så, skrattar han. Arne var bland annat föreningsbidrags- och idrottsplatsansvarig i kommunen. Som mest hade han ansvar för 65 fotbollsplaner. I arbetsuppgifterna ingick även att fördela plantider för konståkare och bandy- och ishockeyspelare samt ansvara för uthyrning av arenor och idrottsplatser.
Var och en med någon erfarenhet av den mänskliga naturen kan lätt föreställa sig de huggsexor som då utspelades kring sammanträdesbordet.
– Så mycket skäll har jag aldrig fått i hela mitt liv! Det tog veckor innan jag lärde mig att hantera det. Tuffast var det mellan konståkare och hockeyspelare, minns Arne, som samtidigt tyckte det var fascinerande att få träffa ivriga, engagerade föreningsmänniskor. När han gick i pension vid 65 gjorde han det med glädje. Hanhar alltid trott på att leva här och nu, vilket bäst illustreras av att han aldrig någonsin under sitt långa yrkesliv har sparat semesterdagar.
– Jag har alltid tagit ut allt genast. Tänk om man skulle gå och dö och ha kvar massor av innevarande semesterdagar, säger Arne, och han skojar inte. Efter pensioneringen engagerade han sig i 55-plussarna (som mot betalning hjälper folk att till exempel måla, skotta snö, klippa gräs och häckar).
– Det är inte ett dugg administrativt, men roligt. Inte bara för extrapengarna, utan för att det är kul att träffa folk.
Sedan fem år har han medverkat i ett gäng seniorer i Österby som startar upp den gamla vattensmedjan om somrarna, inför publik och med tidstrogna kläder. Och för fyra år sedan mötte han kärleken. Han hade firat dotterns födelsedag och var på väg hem, när han fick en impuls att titta in på Le Parc. Där träffade han sin blivande fästmö Lena, och på den vägen är det.
– Jag har ett fantastiskt liv!