När nyhetsbilderna nyligen rullade in från ett Japan skakat av jordbävning och därefter delvis dränkt och söndertrasat av en övermäktig tsunami kunde Leif Marklund inte sitta oberörd. Han höll datorn i gång i det stora köket i Nässelmyren, strax norr om Tobo. Men inte främst för att följa rapporteringen, utan för att blicka tillbaka på och berätta om sina egna upplevelser av en tsunamis effekt.
2005 var han i Thailand som hjälparbetare under två månader efter den stora tsunamin. De egna bilderna i datorn hjälper honom att minnas det som aldrig går att glömma och han vet vad räddningspersonalen nu ställs inför i Japan.
– Bilderna flashar tillbaka. Det är garanterat så att i alla de försvunna städerna ligger många människor, under bråten, på stränderna, i skogen.
– Och nu är det dags igen för en massa räddningspersonal. För jobbet måste göras.
Leif Marklund vet vad ett sådant uppdrag innebär. Till skillnad från många andra hade han inte någon relation till Thailand, innan han skickades dit kort efter att tsunamikatastrofen slagit till mot turistparadiset vid juletid 2004. Men han var inte oförberedd och skickades inte ut av en slump. Med i bagaget hade han erfarenhet från många år i räddningstjänsten och som begravningsentreprenör.
Sveriges begravningsbyråers förbund hade påpassligt satt ihop en risk- och krisgrupp, som skulle finnas tillgänglig för att hjälpa både branschen och svenskar vid en större och dramatisk händelse.
Det tillfället kom på nyåret 2005 och för Leif Marklund blev det erfarenheter som han levt med och burit med sig sedan dess.
– Det har varit jobbigt eftersom jag aldrig hunnit bearbeta upplevelserna. Nu har det börjat sjunka in. Det är först nu jag skulle kunna tänka mig att åka tillbaka.
Det uppdrag han och övriga svenska begravningsentreprenörer på plats fick, var att göra omhändertagandet och hemtransporten av identifierade omkomna svenskar på ett sätt som så nära som möjligt anslöt sig till svensk tradition.
– Vi byggde till och med upp en helt ny ceremoniplats vid flygplatsen och det fungerade så bra att andra länder kom till oss och ville låna den. Det hade ju aldrig förekommit tidigare att man gjort så här.
Han summerar sina intryck och den svenska insatsen, från en start i närmast totalt kaos, till ett väl fungerande arbete med snabb identifiering.
– När jag åkte hem i mars var vi det europeiska land som hade identifierat flest omkomna landsmän.
Tillbaka i norra Uppland, men med nya dagsfärska intryck från en ny katastrof. Från sin plats vid köksbordet, i det jättestora huset som också är bas för företagsverksamhet, bland annat den bokförings- och redovisningsbyrå där hustrun är vd, beskriver han sig som en person som vill ta tag i saker.
Är det inte huset som behöver jordvärme, en ny altan eller bättre panel, så ska uthusbyggnader göras om till verkstad och begravningsbyråns förråd.
– Jag startar ständigt projekt.
Då och då går ett byggprojekt på gården i mål. Andra avslutas.
– Jag var bonde fram till förra hösten, med ett 30-tal highland cattle. Nu har jag två tjurar kvar.
Han antyder att även tjurarna är under avveckling i vår eftersom ”det börjar bli dags att sluta”.
Men i stället för att sluta övergår han till att beskriva sitt senaste projekt i begravningsbranschen, med fast pris på begravningar i fyra varianter.
– De efterlevande slipper många svåra val. Ett realistiskt koncept utan överraskningar, förklarar han.
Ständigt nya projekt i motsats till att stanna upp och trappa ned och han kommer själv med bästa förklaringen:
– Entreprenörskap är ett sätt att leva.
Husbilssemester är också ett sätt att leva, på lätt räknade lediga stunder. Ett rullande hus modell större står startklart runt knuten i Nässelmyren.