Vi ses i våningen på Östra Ågatan som innehåller många märkliga ting. Christer Hjorth gillar att gå på auktioner och fynda föremål. Här och där i våningen finns olika små samlingar, däribland de indianer och cowboys i materialet elastolin som han lekte med som pojke, men också en stor ståbas som han förklarar var ett fynd. Våningen i sig är också märklig, här bodde Gustav VI Adolf med sina adjutanter under studietiden.
Christer Hjorth växte upp i Sala, där hans pappa var konditor och drev två konditorier i Västerås. Han var intresserad av musik och spelade piano, samlade frimärken som han arrangerade noggrant och spelade i tonåren handboll för Västerås HF. Under skolloven jobbade han som dekoratör på Domus interiör i Västerås. Där blev han kvar, för en sommar återvände inte ordinarie dekoratören från sin Polensemester. När det var dags för militärtjänstgöring ryckte han in i Linköping.
På fritiden spelade han rock, bland annat med Västeråsbandet Paul Wathers och med Pugh Rogefeldt. Bandet gav ut sin första singel 1967.
– Det var en rolig period, säger Christer Hjorth som har turnerat med både pop-, rock- och dansband.
– När folk har frågat om jag kan kompa har jag oftast svarat ja. Därför har jag fått vara med om mycket, hamnat på konstiga platser och träffat massor av folk, säger Christer Hjorth.
I slutet av 1960-talet kom han till Uppsala för att plugga. Alla ämnen kändes intressanta, men det blev statskunskap och proppen i juridik, där en av kurskamraterna var blivande advokaten Pelle Svensson.
Han pluggade sedan företagsekonomi, konsthistoria och musikvetenskap.
– Då hade jag inga tankar på att ha musiken som arbete. Jag tänkte bli något ”riktigt”, säger Christer Hjorth.
Via sin medverkan i ett par band fick han kontakt med V-dalaorkestern Kruthornen och blev Kruthornens dirigent. Han hade uppdraget i 20 års tid, och är i dag orkesterns hedersdirigent.
– Man ska ta vara på tiden som student. Det är en behaglig tillvaro och den kommer aldrig tillbaka.
När S:t Olofsskolan i Sigtuna senare annonserade efter en musiklärare fick han jobbet.
– De frågade om jag kunde spela piano. Sedan var det bara att börja, säger Christer Hjorth som på fritiden även spelade med i soulbandet Uppsala Nia och Uppsaladansbandet Prisma.
– Jag har mest ägnat mig åt musiken. Det är roligt att ha fått förmånen att vara medlem i detta hemliga sällskap.
Han kände till slut att han ville ha en yrkesexamen, och sökte in på Musikhögskolan 1978. 1980 var han färdig musikdirektör och hade då redan jobbat i sex år som musiklärare i Sigtuna.
– Det var en skön känsla att ha examensbeviset i handen, säger Christer Hjorth som nu går in på sitt 42:a år på skolan och ska jobba ytterligare ett par år.
Han minns ett besök i Yucaiskolan i Beij Jing, Kina, där han fått tillstånd att undervisa fjärdeklassare eftersom man ville ta del av västerländsk pedagogik i musikundervisningen. Det blev Imse vimse spindel, översatt till kinesiska.
– Efteråt var värdarna djupt imponerade av texten, och sa: Jag trodde inte att västerlänningar kunde tänka så djupt.
1997 startade Christer Hjorth Café Norra Porten i Lövstabruk, mest för att han ville göra något nytt. Han bakar allt bröd själv. Pappa konditorn bistod med råd och dåd, och var själv med och bakade in i det sista. Christer Hjorth har även skapat och namngett Leufstabakelsen.
Och naturligtvis har han ett nytt musikaliskt projekt på gång, enligt divisen att alltid säga ja:
– Jag försöker få världsartisten Paul Simon intresserad av svensk folkmusik. Jag träffade nyligen honom och hans saxofonist och gitarrist Marc Stewart i Stockholm. Tanken är att använda ett nytt instrument: xaphoon!