Han växte upp i utkanten av Växjö, ”precis där gatlysena slutade”. Innan föräldrarna, som båda var tjänstemän, byggde villa bodde familjen i övervåningen på farfaderns hus.
– Där bodde också en ogift faster och hennes son. Vi var som syskon, säger han på sin mjuka småländska som tiden inte rått på.
Barndomen präglades av utelekar och fotbollsspel på spontanbasis mellan kvartersgäng.
– Jag har försökt förklara den där speciella friheten för mina egna barn. Vi lämnades helt fria. Det var upp till oss själva att använda vårt sunda förnuft så att vi inte ställde till det för oss själva eller andra.
Hans ville bli ingenjör och jobba med bilar. Den drömmen levde kvar ända till gymnasieåren, fyraårig teknisk linje med inriktning på el/teleteknik ”därför att matten var roligare”.
Som nyutexad gymnasieingenjör fick Hans jobb på företaget Transductor i Växjö, där han jobbade i sex år.
– Efter gymnasiet började jag tyvärr tjäna pengar. Det blev svårt att börja plugga igen, säger Hans, som dock tog igen detta med råge senare i livet, som vi snart ska se.
De sista åren på företaget var han innesäljare och märkte snart att han hade fallenhet för det.
Han sökte därför en tjänst som försäkringssäljare på Trygg Hansa, kom så långt som till intervjuer men fick inte jobbet.
– En månad efteråt fick jag ett liknande arbete på konkurrenten Skandia i Ängelholm. Då hade jag lärt mig vad jag skulle säga under intervjun, säger Hans som började vid försäkringsbolaget 1981, och senare blev försäljningschef. Karriären fortsatte sedan i SE-banken. Där uttogs han i hård konkurrens att gå en managementutbildning vid Wallenberginstitutet, en omgång 1992–93 och en 2008–2011.
– Det är inte som ingenjör jag har kommit så här långt. I perioder har jag insett att min utbildningsnivå legat mig i fatet. Därför är jag extra nöjd med min executive MBA som hjälpte mig att väga upp min bakgrundsutbildning.
Hans var privatmarknadschef vid SEB Region Syd, och blev sedan vd för SEB Life i London. Dit flyttade familjen 1994, och han ler när han berättar om den tiden.
– Det var en av de bättre perioderna i livet, det tror jag även att resten av familjen tycker. Vi bosatte oss i en by utanför London, och byborna tog hand om oss på ett fantastiskt sätt. Vi umgås och har fortfarande kontakt med några av dem.
Men genom en lagändring, en skattereglering, dog marknaden praktiskt taget över natten, så 1997 återvände familjen Persson till Sverige. Nu vidtog ett flyttande utan like. De köpte hus i Täby, men när Hans fick erbjudande om att bli vice vd för Swedbank Sjuhärad i Borås ett halvår senare, så flyttade de till Borås.
– Vi flyttade tre gånger på tretton månader. Jag har haft en mycket tålmodig hustru.
Henne träffade han 1976 på ett dansställe i Eringsboda mitt ute i de blekingska skogarna. -
– Man åkte långt för att dansa på den tiden, sex, sju mil var inte ovanligt. Vi åkte alltid och dansade där de bästa orkestrarna uppträdde.
I dag arbetar Hans på regionstaben på Swedbank Uppsala, med distriktet Västmanland, Gästrikland, Hälsingland, Dalarna och Uppland,
– Det är intressant att se att bankkontoren skiljer sig mycket från varandra, med olika kulturer och dialekter.
Hit till Uppsala flyttade familjen för tre och ett halvt år sedan.
– I början kändes det jobbigt att tvingas börja om igen och knyta kontakter i en ny stad. Men vi blev jättebra mottagna i området av grannarna. Uppsala är överhuvudtaget en stad som det är lätt att vara social i,
Här är tidningens kulturdel lika tjock som sporten. Så är det inte i Borås. På något sätt speglar detta de båda städerna.