I tider när norska skidbragder känns mer än överväldigande är det trevligt att få höra förre tävlingscyklisten Erik Andersson berätta om hur det gick till när han cyklade in på Bislet i Oslo som segrare i norska tredagars 1955.
Vi träffas i hans lägenhet i Eriksberg, en stadsdel som han bott i sedan början av 50-talet. Stolt visar han medaljer och pokaler från sin tid som elitcyklist.
Erik Andersson är född i ett litet torp invid en björkhage mellan Halmby och Halmbyboda som ett av sju barn. Hans pappa arbetade för greve Tolstoy på Halmbyboda. Efter åren i Locksta skola jobbade också Erik Andersson en period på gården. Men Uppsala lockade, och han började därför som springsjas vid Gunnars konditori på Stora Torget.
– Jag tog körkort 1940 och arbetade sedan som chaufför åt Nelins fruktaffär på Dragarbrunnsgatan på dagarna. På kvällarna körde jag taxi. Det var Grindstugan som var droskstation på den tiden, och bilarna kördes på gengas.
Att han slog in på cykelbanan var en av de tillfälligheter som livet är så fullt av.
– Egentligen spelade jag fotboll, men en kompis tyckte att jag skulle sluta med det och börja cykla, säger Erik Andersson som snart upptäckte tjusningen med sporten.
1943 inledde han sin bana som cyklist i debutantklassen. Sedan avancerade han via C- och B-klassen till A-klassen. Erik Andersson var framgångsrik och vann flera tävlingar i rad. 1948 nominerades han till svenska landslaget och OS.
– Samma år togs jag ut till NM och VM, säger Erik Andersson, och bläddrar i sina många klippböcker. Stolt visar han stort uppslagna artiklar i norska tidningar med rubriker som ”Svensk lagånde firer triumfer”.
Erik Andersson var också Upplandsmästare på tio mil cykel vid tre tillfällen, och placerade sig högt i SM-tävlingarna på 40-talet.
– Det var en rolig tid med landslaget och med alla fina tävlingar. Cykling var ju en stor sport på den tiden, säger han lite vemodigt. Den sista tävlingen han deltog i var Mälaren runt 1955.
– Då körde jag sönder nyckelbenet och bestämde mig för att sluta tävla.
Han arbetade en tid som chaufför på Nymans verkstäder i Uppsala, och berättar om en förstående arbetsgivare som gav honom ett par ”träningsdagar” i veckan.
– Direktörn var själv sportintresserad. Fast jag trivdes inget vidare på Nymans i alla fall, särskilt inte med stämpelklockorna.
I stället började Erik Andersson jobba för cyklistkollegan Halle Janemar som drev cykel- och sportverkstad på Svartbäcksgatan 21. Där arbetade han några år, och kände allt starkare längtan efter att öppna eget.
I april 1955 slog Erik Andersson äntligen upp dörrarna till sin cykel- och sportaffär i det då nybyggda höghuset på Karlsrogatan. Den första tiden var svår; västra Eriksberg var inte utbyggt och ännu bodde det inte så mycket folk i stadsdelen.
– Det var jobbigt några år, men sedan gick det bättre och bättre. I slutet av 50-talet började det byggas på Glimmervägen, sedan kom det fler hus undan för undan – och fler kunder, säger Erik Andersson som under åren betjänat tre generationer Eriksbergscyklister.
Samma årtionde som han inledde sin karriär som tävlingscyklist började Erik Andersson också att spela dragspel, ett intresse som tog upp allt mer av hans tid.
Han bildade kvartetten Erik Wilhelms (efter egna dopnamnet) som under 1950- och 60-talen reste runt och spelade swing på de uppländska dansbanorna. Musiken betyder fortfarande mycket för Erik Andersson.
– Vi är en fem, sex killar som brukar träffas på kul hemma hos varandra för att spela en stund tillsammans.