Det kan inte finnas många människor i världen som skriver en blogg utan att vara ute på nätet. Men det gör Sven Anér, som tar vänner och kolleger till hjälp när han sköter om sin blogg. Bloggen handlar, 25 år efteråt, främst om Palmemordet. Sina teorier har han berättat om i flera böcker.
Hans teori är att mordet var en statskupp, iscensatt av bland annat militär och polis.
– Mordet på Olof Palme har upptagit en stor del av mitt liv. Sanningen om mordet är så kuslig, så man kan inte tro att det är sant. Botten i det här är rena dyn. Polis, militär och säkerhetsfolk var inblandade, och detta reagerade varken den svenska rättsstaten, massmedierna eller svenska folket på, säger Sven Anér, när vi slår oss ned framför kaffebordet i köket i makarnas lantliga sommaridyll.
– Christer Pettersson är ett påhitt av svenska rättsstaten. Det var delar av just rättsstaten som arrangerade mordet på statsministern.
Sven Anér är född och uppväxt på Söder i Stockholm, tog studenten 1939, och började sedan plugga humaniora i Uppsala. Sven Anér är språkintresserad och talar förutom engelska franska och tyska, lite spanska och ryska. Han fick anställning på Dagens Nyheter som nybliven civilekonom, och medarbetade där 1948–62. De sista två åren på DN var han tidningens Moskvakorrespondent under bland annat Kubakrisen och invasionen i Grisbukten.
Men så här i efterhand är han självkritisk:
– Jag gjorde inget bra jobb, för jag klarade inte av censuren Men jag är nöjd med Prag. Jag var där 1968 och bevakade Pragvåren och senare den ryska invasionen, säger Sven Anér, som efter åren på DN anställdes på Sveriges Radio-TV, där han jobbade fram till 1971.
Det var på 1970-talet som han med egna ord blev ”en radikal person”, som blev alltmer kritisk till tv:s bevakning av Vietnamkriget. Han slutade och började frilansa som tv-producent, journalist, författare och debattör. Tillsammans med hustru Lena var han med om att bilda Miljöpartiet. Året var 1980, och de 15 grundarna bildade partiet hemma hos Per Gahrton på Hammarbyhöjden i Stockholm.
Sven Anér var även mycket aktiv kärnkraftsmotståndare i samband med folkomröstningen om kärnkraft.
– Jag blev väldigt engagerad och fick en god vän i dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin. Vi åkte runt i landet och höll möten, och faktiskt var jag den flitigaste talaren inför folkomröstningen om kärnkraft 1980 – som vi förlorade genom tjyv- och rackarspel. Kärnkraftsfrågan innebar en omsvängning för mig: från ren, krass journalistik till ideellt engagemang. Och i dag är det värre än någonsin, skämtar Sven Anér som på senare år skrivit två böcker om Palmemordet, med underrubrikerna Affären Anti Afsan och De sammansvurna.
Numera har Sven Anér ingen direkt partitillhörighet, men ser sig som en radikal person som fortfarande har starka sympatier för det parti han en gång var med om att grunda.
– Jag vill vara en självständig tänkare.
Det fjärde starka engagemanget i hans liv, förutom kärnkraftsfrågan, Miljöpartiet och Palmemordet är passagerarfärjan Estonias förlisning, som han också skrivit en bok om.
– I fem år arbetade jag med Estonia, men har i dag släppt det engagemanget.
Totalt har det blivit 32 böcker under åren, varav fyra är skrivna tillsammans med hustrun Lena, som dessutom ofta får fungera som bollplank. En stroke för några år sedan har inte brutit Sven Anér, även om han själv tycker att balanssinnet kunde vara bättre.
Jag frågar till sist Sven Anér hur han orkar arbeta vidare med sina teorier.
– Det finns en nackdel med att vara engagerad. Man blir för livlig och för ivrig. Ett starkt engagemang är inte taktiskt. Jag är nästan aldrig taktisk, för taktik är samma sak som politik. Självfallet har jag alltid jobbet med, fast jag har aldrig lidit av att det surrat i huvudet kring Palme och Estonia. Men det är klart att jag blir lite sorgsen när jag inte respekteras som aktiv journalist.