Anders Wall fyller 80 år och firar rejält med mingel på Berns, stipendieutdelning från Anders Walls stiftelse till tolv unga forskare, entreprenörer och musiker och middag på Grand för nya och tidigare stipendiater.
Vi träffas ett par dagar före firandet för ett samtal om livet, som faktiskt inte har handlat om att födas med silversked i mun och halka fram i en glassfil.
– För mig är det alltid framåt som gäller. Jag tänker på framtiden. Både för mig själv och för Uppsala och Uppland.
Den där bestämda, envisa riktningen framåt bestämde sig Anders Wall för när han var ung pojke och hette Andersson. Familjens arrende i Giresta hade sagts upp, de elva korna och två hästarna auktionerats bort, familjen flyttat och pappa gått bort i cancer senare samma år. Livet var hårt, förhållandevis fattigt och därtill sorgligt. Så tänkte unge Anders inte ha det i fortsättningen.
– Jag bestämde mig för att ta revansch. Att aldrig hamna i den situationen själv, säger han och bjuder på kaffe i biblioteket i ena flygelbyggnaden på Starfors säteri.
Det är en solig marsdag. Hustru Charlotte är ute med hundarna, svärmor sitter i dörröppningen till sin flygelbyggnad och solar. Walls bor vackert i ett böljande landskap med en å slingrande tätt inpå gården.
Inne i biblioteket brinner en brasa, blåvitt kaffeporslin är framdukat, klassisk musik mumlar mjukt i bakgrunden.
Jubilaren sitter tillbakalutad, vänlig och leende, vithårig i ljus skjorta, blå kashmirtröja, kavaj – hemmaelegant.
– Vet du, jag bestämde mig för att jag i alla fall skulle tjäna så pass hyggligt att jag kunde känna mig oberoende, säger han.
Och det har han ju gjort med råge, även om livet har varit en berg- och dalbana och han faktiskt förlorade en stor del av sin förmögenhet i början av 1990-talet.
Pojken Andersson, så småningom Wall, skötte sig i skolan, sålde kaniner på torget i Uppsala och växte upp till en ung man som tog studenten och finansierade sina studier på Handelshögskolan i Stockholm genom att hjälpa en dam i Uppsala att sälja en fastighet med vinst och få provision.
Ett tag hade han tänkt bli präst, men under gymnasietiden insåg han att det var affärer som han riktigt hade fallenhet för.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att han har näsa för att köpa företag, idéer om att utveckla dem och beslutspotens nog för att få som han vill.
Hjärtat och kärnan i Anders Walls liv är familjen och Starfors med marker och boskap. Efter 20 år på Starfors fick han veta, sittande i köket, genom en släktforskare, att hans farfars farmor, Cajsa Olofsdotter, hade tjänat kökspiga på Starfors.
– Då grät jag. Jag hade inte haft en aning. Det var som om jag kunde sträcka ut handen och röra vid henne.
Anders Wall är en man med känsla för skönhet. Starfors är vackert renoverat, väggarna är täckta av bokhyllor – plötsligt drar han fram en diktsamling av Gunnar Ekelöf och läser för mig – och konst, Carl Kyhlberg till exempel. Möbler, textilier, rummens färger andas lugn och harmoni. Så är han också, via en stiftelse, huvudägare av Svenskt Tenn, affären och företaget där han brukade gå och beundra möbler som ung, fattig student.
Det är länge sedan han tog revansch på snikenheten och hänsynslösheten som drabbade familjen i hans ungdom. Det Wallska livet är sedan länge gott. Men minnet av traumat slingrar sig genom Anders Walls liv lika bestämt som Örsundaån ringlar genom det Wallska livet från Starforsnejden genom Uppland till Girestabygden och ut i Lårstaviken.
I födelsedagspresent ger han sig, eller snarare bygden och Västerlöfsta kyrka, en ny kyrkklocka. Och möjligt är att han också kommer att starta en musikstiftelse, som den i hans barndoms Giresta kyrka.