En bilolycka vid 13 års ålder höll på att kosta Torbjörn Starkman livet. Allt fick han lära sig på nytt, men envisheten har alltid varit en följeslagare. På midsommarafton fyller han 40 år.
– Olyckan slog omkull alla ben för det man höll på med. All energi fick jag lägga på att bli människa igen.
Det var i april 1987 som Torbjörn Starkman var med om en mycket allvarlig bilolycka. Han kastades genom sidorutan på bilen och fick svåra skallskador. Synen är förlorad på ena ögat och när han vaknade upp ut medvetslöshet kunde han inte tala alls. Men redan samma höst var han tillbaka i skolan igen
– Jag har alltid varit en envis en, som alltid vill stå i främsta ledet. Och nu vet jag att det mesta går att lära sig igen, säger Torbjörn Starkman.
Envisheten har tagit honom genom utmaningar gång på gång. Som att simma kilometervis för att träna kroppen stark igen. Eller att ta körkort, tio år efter att olyckan skett.
– Det var många som trodde att jag inte skulle klara det. Men jag tog en intensivkurs i Borlänge och det gick fint, även om det tog ett tag.
Uppväxten i Funbo minns han som mycket aktiv med lek och kompisar. I trädgården byggde han och vännerna en scen om somrarna och lekte rockstjärnor. Torbjörn sjöng och spelade gitarr i det egna bandet. Musikintresset finns kvar, numera som lyssnare. Då blir det i sann hårdrocksanda Judas Priest och Sabaton.
Viljan att lära sig nya saker har lett till flera utbildningar, livsmedelstekniska linjen på Ekeby och Komvux för att bli barnskötare. Nu arbetar han på Svenska kyrkans kafé i Gränby centrum. Där bakas allt som säljs på plats av personalen.
– Det är ett lugnt ställe och med Uppsalas bästa utsikt över Vaksala kyrka och staden. Jag trivs väldigt bra där, säger Torbjörn.
Den här soliga förmiddagen är han dock ledig från jobbet och har precis lämnat döttrarna Engla och Filippa i skolan. Under stor dramatik kom första dottern Engla till världen för elva år sedan, som en present på Torbjörns egen födelsedag. Frun Helena hade gått över tiden flera veckor och när Engla väl kom blev det med akut kejsarsnitt. Papparollen är i dag den viktigaste för Torbjörn.
– Nu sätter man barnens välmående och framtid i första rummet. Barnen och min fru gör att jag känner mening i livet och vill kämpa vidare.
Frun Helena träffade han 2001 genom en vän på en fest. Hennes öppenhet och acceptans inför honom uppskattar han allra mest hos henne.
– Jag behövde inte vara någon superman med henne.
Helena var också det stora stödet när Torbjörn hastigt blev sjuk 2003. Han fick hjärninflammation som gjorde honom dödsjuk. Sjukvårdsupplysningen trodde först att Ipren skulle räcka men i stället blev det akutoperation på Akademiska sjukhuset.
– De borrade upp och tätade till, ungefär som att lägga plastic paddning. Så nu ska hela mitt huvud antagligen vara helt, säger Torbjörn.
Humorn finns alltid där, trots de svåra sakerna vi talar om. Att klaga är inte Torbjörn Starkmans stil.
Sommarlovet hägrar och att resa är ett intresse för hela familjen. Gärna kryssningar till grannländerna Finland, Estland och Lettland. Det är de vackra gamla städerna som lockar och snart vill Torbjörn och Helena göra en resa till S:t Petersburg. Men först blir det Astrid Lindgrens värld i Småland, något barnen ser fram emot. På resorna passar Torbjörn på att fotografera, helst naturmotiv eller bilder på familjen och vänner.
– Men det är klart, när man ser de häftigaste grejerna har man ju glömt kameran, skrattar han.
Att fylla 40 tycker Torbjörn känns mycket bra. Han har inte så mycket till övers för åldersnojor och kriser, något som han tror att vi i dag mest blir pådyvlade. Han ser inte vitsen med att krisa och grubbla när de flesta har det bra och mår bra.
– Jag kanske har ett annat synsätt efter att ha upplevt djupa dalar själv. Det är alltid bättre att se positivt på livet.