Enn Nõu glömmer aldrig de första intrycken av Sverige. Han var elva när han kom från Estland i augusti 1944 efter en dramatisk flykt över Östersjön med mamma och fem syskon. Stockholm badade i ljus och han fick varm choklad och vitt bröd av de svenska lottorna.
Hans pappa var generalinspektör för de estniska lantbruksskolorna, vilket medförde att Enn Nõu tillbringade sina fyra första år på gamla baltiska baronslott där lantbruksskolorna ofta var förlagda. Familjen flyttade 1939 till Tallinn.
– Kriget präglade barndomen. Mina leksaker var granatskärvor och ammunition från ett sprängt tåg i järnvägsområdet, lekytorna var skyttegravar och motståndsnästen som ryssarna byggt.
När kriget kom såg föräldrarna till att barnen kom ut på landet. Tallinn bombades 1944, men även på landsbygden fick folk känna av bomberna. På tillbakavägen släppte ryska plan resten av bomberna. En bomb hamnade bara 40 meter från huset där han och syskon bodde.
– Den natten bad jag för första gången till Gud, säger Enn Nõu som snart hade anledning att be till Gud igen, i båten Juhan över Östersjön.
– Tack vare organisationen Svenska odlingens vänner, vars skola min pappa inspekterat, kunde mamma och vi barn lämna Estland. Pappa kom med motorbåt en månad senare, samma dag som ryska stridsvagnar rullade in i Tallinn.
Familjen kom till Uppsala 1945. Hans pappa fick arkivarbete på Ultuna där han varit stipendiat några år tidigare. Enn Nõu tog studenten i Uppsala 1953 och läste sedan medicin.
– Att jag blev läkare var inget hjärtats val. Jag ville ha ett yrke där jag kunde vara säker på att få jobb, säger Enn Nõu, som blev med lic 1961 och disputerade 1978 på en avhandling om lungcancer. Han har jobbat i nästan 40 år, som överläkare och biträdande klinikchef vid lungmedicinska kliniken vid Akademiska sjukhuset och som docent i lungmedicin.
Han var tidigt intresserad av teckning och målning, och i Uppsala illustrerade han på egen hand halva Estlands nationalepos. Men han fick avstå från tecknandet till förmån för studierna.
– Fast det blev å andra sedan en del skrivet i stället, säger Enn Nõu.
Han debuterade som estnisk författare 1968. Sedan dess har han skrivit tio romaner och en novellsamling. Han har också varit medförfattare av det historiska samlingsverket Jag svär att förbli trogen, som handlar om den estniska regeringens långa, underjordiska tillvaro i Sverige. I februari i år fick han Jaan Kross litteraturpris för romantrilogin Republikens söner och döttrar, och i mars tilldelades han Sverigeesternas förbunds årliga kulturpris för sin litterära produktion.
Senaste romanen Jag älskade en svenska utkommer snart på estniska.
Han har även varit med om att organisera flyttningen av fyra estniska exilstatschefers stoft från Stockholms kyrkogård till Tallins skogskyrkogård.
Hans stora samling med tidningsurklipp om Estlands historia, videofilmer, brev och fotografier han han skänkt till Estniska litteraturmuseet och Statens filmarkiv. Sitt gamla hemland besöker han och hustru Helga regelbundet.
Sin hustru träffade han vid Estniska kvällsgymnasiets höstfest i Stockholm 1956.
– Jag hade bestämt mig för att gifta mig, och det med estnisk flicka.
Fast han bugade så djupt när han bjöd upp, att den flicka han tänkt dansa med redan hunnit bli uppbjuden och försvunnit. I stället var det flickan bakom henne som tackade ja till dansen.
De diskuterade och pratade hela kvällen, mest om den ungerska revolutionen som startat den hösten.
– Nu lossnar det, ryska våldet upphör, trodde vi. Det var en stämning av optimism och framtidstro. Den första generationen som gick i exil och som nu håller på att dö ut, levde i början med hoppet om att få återvända. De trodde att de allierade skulle skapa rättvisa. Men efter hand insåg vi att allt skulle fortsätta i gamla spår. När befrielsen kom hade vi slutat hoppas. Det var helt otroligt!