Enligt Svensk Handel kommer ungefär hälften av alla svenskar att ge sin partner en present i dag. Jag har visserligen varit utan partner i några år nu, men, senast jag hade en partner den här dagen levde vi väl upp till Svensk Handels siffror. Hälften av oss hade köpt en present, och den hälften – det var jag. Stämningen blev lite krystad, men å andra sidan har jag aldrig riktigt begripit mig på den här dagen.
Sankt Valentin, till exempel, vem tusan var han? Varken jag eller påven kan svara på den frågan. Faktum är att katolska kyrkan tog bort snubben från sin lista vid en större helgonrensning i slutet av 1960-talet. Det gick inte ens att bevisa att han hade existerat, en anledning så god som någon att stryka honom.
Men varför envisas vi andra, med sådana som Svensk Handel i spetsen, att ändå uppmärksamma den här dagen? Kanske hänger det ihop med två brev som skickades i februari 1477.
Ett av breven sändes från påven till Sveriges ärkebiskop Jakob Ulfsson. Biskopen fick i uppdrag att skapa en utbildningsinstitution för präster (med rätt att viga förälskade par) och allt ledde till att Uppsala universitet öppnade samma år.
Det andra brevet skickades från den unga brittiska kvinnan Margery Brew till hennes trolovade John Paston. Brew avslutade brevet ”worshipful and well beloved valentine”, och detta ska vara den äldsta bevarade alla hjärtans dag-hälsningen. Margery Brew var förstås inte ensam, och skrivandet av valentinkort fortsatte. I min jakt på att få veta mer om denna Valentin hittar jag tre olika Sankt Valentin som ska ha lidit martyrdöden några århundranden in på förra millenniet.
Kanske är brevens Valentin en av dessa, kanske en mix av allihop, och kanske har ingen av dem ens existerat.
Men berättelsen landar i att han var en präst i antikens Rom som mot kejsarens order vigde förälskade par. Och när kejsaren, som ville ha ogifta och dödsföraktande män i sin här, inte fick Valentin sluta viga och att avsäga sig sin tro dömdes denne till döden.
Innan Valentin halshöggs 14 februari (taskigt nog på sin namnsdag) ska han också ha förälskat sig i sin fångvaktares dotter, givit henne synen tillbaka genom böner och smugglat ut ett kärleksbrev till henne signerat ”Din Valentin”. Sedan händer ingenting förrän tusen år senare då ungdomar börjar signera sina kärleksbrev i Valentins namn.
Jag begriper ingenting, men så är ju inte kärleken i sig särskilt lättbegriplig heller. Det enda som verkligen känns logiskt i den här historien är att Sankt Valentin skrev brevet till fångvaktarens dotter först efter att han hade givit henne synen tillbaka.
Lite förvirrade verkar också varuhuset NK i Stockholm ha varit när de 1957 för första gången gjorde ett försök att krama lite pengar ur den i Sverige då okända traditionen.
”Varför inte passa på att hylla er man eller fästman, maka eller fästmö med en ’hjärtepresent’, uppsluppet skämtsam eller mer allvarligt menad, som Ni vill ...”
Men de flesta ville inte alls fira. Först de senaste 25 åren, i takt med att vi i Sverige har sugit åt oss mer och mer av den anglosaxiska världen, har alla hjärtans dag-jippot på riktigt tagit fart här hemma.
För trots att många vill förneka det, och påstå något helt annat, så är det ju jänkare vi till synes helt frivilligt håller på att förvandlas till hela bunten.