Theodor Hedberg stökar vant i köket hemma i radhuset och har snart satt på kaffebryggaren, fixat fikabröd och dukat med blåvita kaffekoppar och matchande servetter. Samtidigt berättar han entusiastiskt om 100-årskalaset i Bälinge församlingshem efter söndagsgudstjänsten. Han kunde ha varit vilken pigg senior som helst om det inte vore för granatärret i pannan.
Han föddes 1911 i Viborg, (”som då var ett ryskt storfurstendöme, så egentligen är jag född i Ryssland”). Första minnet är från ryska revolutionen och inbördeskriget mellan röda och vita i Finland.
– Jag minns slutskedet, då de röda hölls i Slottet och de vita i en vik utanför. Kanonerna dånade, granaterna föll. Familjen sökte skydd i potatiskällaren. Efter några dagar vågade vi oss ut. Jag kommer ihåg att träden var sönderskjutna.
Matbristen gjorde att familjen lämnade Viborg för Åbo. Hans pappa blev preparator/vaktmästare på geologiska avdelningen vid Åbo akademi. Själv började han läsa vid lycéet i Åbo.
– Eftersom vi var fattiga var jag frielev. Om jag var duktig? Ja, jag var primus i klassen, men som en lärare sa till mig betydde inte det så mycket eftersom standarden i klassen var låg.
Men den finska grammatiken blev en stötesten, och han kunde inte fullfölja ekonomplanerna. I stället blev han springpojke. En del av lönen fick mamma, resten sparade han.
– Jag har alltid varit ekonomisk. Redan då tyckte jag om att sätta in pengar på bank.
Efter två år räckte pengarna till en kurs på Handelsinstitutet i Åbo. Han gick ut som merkonom lagom till depressionen 1932.
– Det fanns inga jobb, men genom en scoutkamrat lyckades jag få ännu ett springpojksjobb.
1932 var också året han fyllde 21, och tvingades välja – finskt eller svenskt medborgarskap? Han valde av praktiska skäl finskt:
– Den som var ”utlänning” och arbetade i Finland måste ha papper på att han var oumbärlig på arbetet. Det kunde jag ju inte påstå.
Efter 15 månaders värnplikt slutade han som fänrik i reserven. Tiderna var bättre och han blev representant vid livsmedelsföretaget Kesko. Hösten 1939 förändrades allt. I september kallades han som plutonchef till militärtjänstgöring vid ett infanteriregemente i Vasa.
– Vi låg i Åbo under förhandlingarna i Moskva. När ryssarna anföll vid Karelska näset flyttades vi till Hangöudd, dit de väntades.
Julaftonen 1939 skulle regementet göra ett överraskningsanfall och räta ut frontlinjen vid Marjapellonmäki, utan artilleri- eller flygstöd.
– Det blev fiasko, och vi tvingades retirera.
Nyårsdagen 1940 avlöste man ett truppförband vid Mannerheimlinjen, ett område med träskmark. Det var uppemot 50 minusgrader.
– Kärren bottenfrös, så 70-tons stridsvagnar kunde köra över. 13 februari satte de i gång storoffensiven. Vi hade inget pansarvärn, och först på kvällen fick vi äntligen order om reträtt.
Han förflyttades till Viborg, men även nu spelade kylan ryssarna i händerna. Isarna höll för stridsvagnarna, som enkelt rundade Viborg med sikte på Helsingfors.
– Vi beordrades då till Vilaniemi vid Finska viken för att hindra ryssarna, som var överlägsna i allt. De sista dagarna blev besvärliga – fältväbeln flydde med tält och fältkök. Vapenvilan 13 februari kl 12 var en lättnad. Jag högaktar ryssarna för att de inte sköt ett skott efter det.
Efter striderna var han den ende kvarvarande officeren. Av de 190 österbottniska småbrukarna i kompaniet återstod 30 som samlades i Miehikkälä för reorganisation.
– Bäst av allt var att vi fick komma i bastu. Vi var så smutsiga att kläderna gick av sig själva, fulla av en centimeter långa klädlöss.
Midsommaren 1940 hemförlovades han med löjtnants grad. För insatserna i kriget fick han Frihetskorset av fjärde klass. Ett år senare kom fortsättningskriget, och han blev vice kompanichef. Uppgiften var att trötta ut ryssarna på Hangöudd.
– De lämnade vid jultid. Vi firade med stor parad, där fältmarskalk Mannerheim deltog.
Själv fick han Frihetskorset av tredje klass och hemförlovades i slutet av 1944.
Efter några månader på Kesko inkallades han igen, nu för att utbildas i rationaliseringsteknik och lärde sig därmed ett yrke.
Han fick tjänst vid Arabia, där han träffade sin blivande hustru Paula, och var sedan med och uppförde en ny porslinsfabrik i Norge. Paret bodde både där och i Portugal, där han moderniserade en hundraårig porslinsfabrik.
Efter några år vid Björneborgs pappersbruk saknade han porslinet och kontaktade officerskamraten Åke Roos, chef för Uppsala Ekeby. I början av 60-talet blev han chef för metodavdelningen, där han arbetade till pensioneringen 1976.
Theodor Hedberg trivs med tillvaron, vänner och goda grannar som hjälper till med hus och trädgård. I garaget står bilen; fortfarande kör han till vårdcentralen eller söndagsgudstjänsten.
– Det stora kruxet är att komma ur och i bilen. Mina höftleder är inte vad de varit.