När Anita Norberg slår sig ner bakom trummorna i replokalen hemma i källaren sluter genast hunden Milton upp och lägger sig hängivet vid hennes fötter. Anita Norberg är nämligen något så exklusivt som en 70-årig kvinnlig trummis, och när hon säger ”Jag är med bandet” så menar hon det bokstavligt.
Hon spelar med i rockbandet Kattestroferna som bildades för sex år sedan på Katedralskolan i Uppsala och består av kvinnliga lärare mellan 23 och 70 år. Man kör gärna 70-talscovers, och Creedence Clearwater Revivals musik var det man började med.
– En av mina kolleger tyckte att hon curlat sina barn länge nog, och ville göra något på egen hand. Hon stod i lärarrummet en dag och sa att hon ville ha ett band, ett band med mycket ”läder”, säger Anita Norberg som fick en gratislektion i trumspel på Medborgarskolan innan hon började som bandets trummis.
Bandet startade på hösten och när det var dags för julavslutning hade man sitt första gig, för eleverna på Katte.
– Vi hade lite olika fart och nådde inte slutet samtidigt. Sångaren kom först i mål tror jag. Men eleverna jublade, kanske på grund av våra scenkläder. Vi såg ju inte riktigt ut som vi brukar, med läder och armband med taggar och nitar. Håret jobbade vi mycket med. Det gick åt en massa frisyrgelé för att få det att stå på ända. Efteråt kände vi oss så upprymda, och bestämde att bandet måste ha ett namn. Det blev Kattestroferna, efter skolan.
I dag har bandet ofta spelningar, på kalas och bemärkelsedagar, och man spelade i samband med klädbutiken Desiguals ettårsjubileum.
– Nu ser jag närmast fram mot en rockfest på min födelsedag och efter det en härlig sommar med barnbarnen omkring mig.
Anita Norberg är uppvuxen i Finnerödja vid Tiveden, och under hennes första tio år bodde familjen i ett rum och kök utan bekvämligheter, med slaskhink och utedass.
– Det var många som hade det så på 40-talet. Men sedan byggde pappa hus, och när jag var 15 hade vi både telefon och en folkvagnsbubbla. Som andra tjejer på 50-talet dyrkade jag Elvis Presley och James Dean, säger Anita Norberg.
Hon tågpendlade till realskolan i Töreboda. Sedan fortsatte hon sin skolgång i gymnasiet i Mariestad; matte var alltid favoritämnet.
– Jag bodde inackorderad i Mariestad. Hela klassen kom från landet och bodde likadant, så vi hade mycket gemensamt.
Under sommarhalvåret förändrades Finnerödja totalt. Anita Norberg berättar om den årliga invasionen av runt 4 000 ”jordgubbsflickor”:
– Och på helgerna kom det ungefär lika många knuttar och raggare till Finnerödja.
Men Finnerödja var inte bara jordgubbar. Under hennes ungdom fanns på orten syfabriken Eiser och en fabrik som tillverkade elektrosvetsapparater, ESAB.
– Mamma jobbade vid löpande bandet på syfabriken och sydde träningsoveraller. Pappa körde buss sträckan Töreboda-Finnerödja.
En viktig person i hennes liv blev folkskollärare Carlbo. Han gick hem till hennes föräldrar och berättade att han tyckte hon skulle studera vidare. Hon var redan själv inne på att bli lärare, och kom efter studenten in på Lärarhögskolan i Stockholm, där hon läste till folkskollärare.
– Först bodde jag på Tempus, Nykterhetsvännernas studenthem i Bromma. Det var en rolig tid, och det var då jag träffade min blivande man på en maskerad. Han var utklädd till kardinal och jag till Snövit.
1966 var hon klar med sin utbildning och fick sitt första jobb på Vaksalaskolan i Uppsala. Klassen var en obsklass vars tidigare klassföreståndare dött i en hjärtattack. Den nyutexaminerade läraren fick nu höra att elevernas avsikt var att ta livet av henne också.
– Det var min första erfarenhet som lärare. Naturligtvis var jag chockad.
Men när tålamodet en gång tröt, och hon tog ut klassens ledande buse i korridoren och läxade upp honom ordentligt blev det mycket lugnare i klassrummet. Hon undervisade sedan i läsklasser i många år, och har mängder av minnen av härliga elever. För att förkovra sig själv läste hon matematik på B-avdrag vid universitetet.
Efter det första Uppsalaåret bodde hon och hennes man i två år i Ottawa i Kanada, sedan maken fått ett forskarstipendium.
– Det var en fantastisk tid, folk var så sociala och vi blev så väl omhändertagna. Där upplevde vi en otrolig vinter med fyra meter snö och 52 minusgrader. Snöröjningen var lika med noll. Det var på den kallaste dagen som vår mellandotter skulle födas, och precis allt var nedstängt på grund av snön, minns Anita Norberg.
– Ändå var det svårt att åka hem därifrån. Vi hade kunnat tänka oss att bo i Kanada.
Under sina yrkesverksamma år har Anita Norberg främst ägnat sig åt specialundervisning i matematik. Hon hade inte jobbat på flera år när telefonen ringde, och hon blev tillfrågad av en skolledare om hon kunde tänka sig att specialträna en elev med diagnosen dyskalkyli (som är samma sak som dyslexi fast det gäller siffror, inte bokstäver). Hon tackade ja, och arbetar några timmar i veckan med specialundervisning.
– Dyskalkyli har inget med begåvning att göra, men är ett otroligt handikapp, kanske värre än dyslexi. Tänk dig att inte kunna avläsa klockan, eller att inte kunna tyda en tidtabell.