Han växte uop i Åby i Växjö, en ort som är känd för att producera bandytalanger, och var själv med om att starta idrottsföreningen ÅTIF. Efter skolan började han som springsjas vid en möbelfabrik i trakten och blev kvar där i fyra år.
Som 18-åring tog han 1951 värvning vid Kungliga Artilleriregementet KA 1 i Vaxholm.
– Jag tog värvning i maskinavdelningen på båtarna. Våren 1955 hade jag maskinutbildning och kunde gå till sjöss.
Han fick sedan jobb som maskinist på rederiet Sveas lastbåt Fortuna vid Finnboda varv.
– Min första utländska hamn var Lissabon. Vi gick mellan nordamerikanska kusten ner till medelhavskusten. På den tiden låg båtarna i hamn tre-fyra dagar, så vi hade gott om tid att gå i land, säger Willy Petersson, som inte imponerades så värst av de stora hamnstäderna.
– Det var ju bara en massa hus överallt, som småländska statarlängor fast på höjden.
Efter ett år på Fortuna återvände han 1956 till Sverige och Småland, och hade då oturen att skada sig i handen.
– Eftersom jag varit till sjöss var det förstås båtbenet jag skadade, säger han och blinkar till mig, nöjd med effekten av sitt skämt.
Willy Petersson gick gipsad åtta månader och tvingades tänka om beträffande framtiden. Han ringde rektorn för Stockholms sjöbefälsskola och berättade om sin situation. Efter en vecka fick han besked om att han fick börja en maskinteknikerutbildning. Han fortsatte att utbilda sig till sjöingenjör och var färdig midsommaren 1959. Sedan kontaktade han sitt gamla rederi som gav honom plats på en New York-båt.
– Jag flög över, med alla utgifter betalda, och tog båten som förstemaskinist.
Det var en kylbåt som gick på ostsidan av Nord- och Sydamerika, från New York till Buenos Aires, och stannade vid alla mellanliggande hamnar.
– När chiefen gick på semester fick jag mönstra upp som maskinchef, säger Willy Petersson som söderifrån sett Frihetsgudinnan i New Yorks hamn torna upp sig oräkneliga gånger.
Vid ett av stoppen i New York mönstrade en ny telegrafist ombord på lastbåten. Hon hette Irma Evertsson och hade rötter i Söderbykarl.
– Jag mötte min blivande hustru på en lastbåt någonstans mellan Nordamerika och Sydamerika, säger Willy Petersson, och ler när han berättar om hur de förälskade sig i varandra och förlovade sig i Sevilla nyårsaftonen 1960 på kommandobryggan ombord på fartyget Farida.
Så reste han upp till det platta Uppland för att träffa sina blivande svärföräldrar. Han gifte sig med sin Irma i Söderbykarls kyrka 1962, och paret flyttade in i ett kedjehus i Bärby hage.
– Vi tog bussen för att se på de nya husen, man hade ju inte bil på den tiden. Vi tyckte att det var så långt utanför stan.
När deras första barn föddes, dottern som i dag bor i huset intill, tyckte han inte längre att det var roligt att vara till sjöss. Han fick jobb på Gasverket i Uppsala och sade upp sig.
– Jag mönstrade av i Malmö och tog nattåget hem på söndagen. Min hustru hade ringt Gasverket och tagit reda på att jag skulle börja klockan sju på måndag morgon. Jag tror jag hann, säger Willy Petersson, som var med om att lägga ner Gasverket 1967.
– Sedan hade jag ju en fot inne i kommunen och blev överflyttad till Fjärrvärmeverket där jag jobbade fram till pensionen. Min hustru, som gick bort för två år sedan, utbildade sig till sjuksköterska. Hon arbetade vid infektionskliniken vid Akademiska.
1970 flyttade familjen till Funbo och det hus han själv byggt och fortfarande bor i. Han engagerade sig i byalaget, idrottsföreningen och Hem och skola.
– Det var en aktiv tid i mitt liv. På den tiden kände jag nästan alla i Gunsta. Byalaget var oerhört aktivt. I dag är många tyvärr inte längre i livet.
För att vara så berest har han ytterst få souvenirer i sitt hem. Han har gett bort det mesta utom två tavlor med argentinska motiv och mycket speciell bakgrund.
– Både min och min blivande hustrus hyttventil vette mot ”högfärdsverandan”, alltså balkongen bakom midskepps bygge. När folk passerade tittade de rakt in i både hennes och min hytt. Så jag bad en argentinsk konstnär göra en tavla åt oss var, som kunde täcka ventilerna. Min föreställer gauchos på Pampas som grillar asados, jättestora köttbitar som ibland serveras med håret kvar.