Närmast av en slump kom Ingrid Persson att engagera sig i en liten senegalesisk fiskeby. I dag har engagemanget blivit ett livsprojekt.
Ingrid är född och uppvuxen i Uppsala. Redan i sjuårsåldern visste hon att hon ville bli frisör som sin kusin.
– Hon hade egen frisersalong, och jag var ofta, ofta där. Ibland fick jag hjälpa henne att ta hand om permanentrullarna, minns Ingrid som sedan själv blev frisör. Hon har haft fem salonger i Uppsala. Den första öppnade hon som 22-åring. Hon har alltid haft ett brinnande intresse för jobbet, och beskriver sig som "en arbetande pensionär som älskar sitt yrke". Ingrid reser regelbundet till London på kurser för att lära och utvecklas. Hon satt ordförande i lärlingsnämnden i nio år.
Ingrid har alltid varit noga med att träna, vilket är kopplat till jobbet.
– Som frisör går och står man mycket, och måste ha god fysik. Att träna rensar dessutom huvudet.
Men så kom då 2005, året som förändrades hela hennes liv. Det var då hon reste till Senegal i Västafrika på en trum- och danskurs – den före detta franska kolonin är världsberömd för sin rika musiktradition.
– Det kändes otroligt spännande. Bara resan dit var fantastisk. Det var som att vara statist i "Mitt Afrika", säger Ingrid och berättar om ankomsten till fiskebyn Fountine i en buss som knappt hängde ihop – och om människornas mottagande.
– Jag kände människors öppenhet och värme så starkt! Det var oslagbart. De är fattiga människor, och var ändå så varma och glada. Jag blir galen när jag tänker på hur bortskämda vi är här i Sverige, utbrister hon, och jag anar plötsligt den styrka som finns bakom hennes annars ganska lågmälda framtoning. Ingrid fortsätter att berätta om den vidsträckta fiskebyn som försörjer hela Västafrika med fisk, om familjer med många barn, om män med ett par–tre fruar; de flesta är muslimer, några få kristna.
En dag skulle de övriga i hennes grupp resa till en närbelägen stad, men Ingrid valde att stanna kvar på sitt hotell. Hade hon inte gjort det hade hon inte träffat den unge senegalesen Bouba Diatta, som städade hennes hotellrum. Han visade sig senare vara son till byhövdingen.
– Vi började prata, och han tyckte synd om mig som var ensam, och bjöd därför in mig för att hälsa på hans familj. Det blev öppningen för allting. Kontakten med hövdingfamiljen var en stor fördel, och gjorde att alla dörrar öppnades för mig. Bouba presenterade mig för alla de viktiga personerna i byn.
Senare invaldes hon - vit och kvinna – även i det traditionella byrådet.
– Att bli så helt och fullt accepterad var en fantastisk känsla.
Snart började Ingrid undersöka om hon kunde ge sina vänner något tillbaka, i form av hjälp till självhjälp. Det slutade med att hon skaffade 6 000 kvadratmeter mark som ställdes i ordning för odling.
– Jag hade möten med en grupp kvinnor, och snart var de igång. Min tanke var att de kunde odla frukt och grönsaker och sedan sälja på marknaden för att få en liten inkomst – hjälp till självhjälp, helt enkelt.
I dag är trädgården en mittpunkt för kvinnornas sociala liv. Där träffas de, och när de inte vattnar och sköter sin odling tvättar de kläder eller lagar mat. Nästa projekt i byn blev flickskolan Satang Jabang som invigdes 2013, med representanter från den senegalesiska regeringen närvarande.
– Flickorna går i skolan i tre år och får lära sig ett yrke, till exempel inom sömnad/batik, restaurangbranschen eller it, säger Ingrid som via olika nätverk skaffar sponsorer och donatorer som stödjer hennes projekt. Skolan kompletteras med internetcafé/restaurang och snackbar, och har till Ingrids glädje blivit en viktig träffpunkt i byn – precis som hon hoppats.
På sin hemsida berättar hon om sina hjälp till självhjälp-projekt i Senegal. Sedan 2006 har hon rest dit ett par gånger om året. Faktum är att hon egentligen skulle ha åkt dit samma dag vi gör intervjun.
– Tyvärr tvingades jag ställa in resan på grund av ebolahotet i Västafrika. Men jag hoppas kunna komma dit nu i januari.