Begreppet maskrosbarn fanns inte när Raili Wall var ung. Men är kriteriet ett barn som misshandlats psykiskt och fysiskt, och ändå lyckats resa sig och få ett rikt liv, då är hon ett levande exempel på det. Hon föddes i Lahti i Finland. Pappa var skomakare och dog när hon var tre år. Hennes mamma gifte om sig och fick ytterligare två barn. Lillasystern Margit föddes 1939, när kriget började.
Krigsvintern 1941, när hon var åtta år, fick hon en lillebror. Men några dagar efter julafton kom ambulansen och hämtade hennes mamma som var svårt sjuk. Syskonen placerades på barnhem.
På barnhemmet skurades barnen rena och deras kläder brändes upp.
– Den skiten eldar vi upp, sa tanterna. Men kläderna var ju sista kontakten med mamma, säger Raili Wall.
Stryk tillhörde vardagen och en väl använd piska hängde på väggen på barnhemmet. Hon fick veta att om hon bad riktigt vackert till Gud så skulle hon få sin mamma tillbaka.
– Jag trodde att det hängde på mig, att jag inte knäppte fingrarna tillräckligt vackert. Grät barnen efter föräldrarna fick de stryk eller stängdes in i en kall, svart krubb. Hon har återsett både skrubben och bestraffningsboken senare i livet.
– Den skrubben satt jag i många gånger. Att återse barnhemmet i vuxen ålder var obehagligt.
Efter ett par veckor avled hennes mamma. Myndigheter och förmyndare bestämde att syskonen skulle till Sverige. Hon vägde bara 19 kilo, så det var nog i sista stund.
Avresan från barnhemmet var dramatisk. Hon väcktes tidigt en kolsvart morgon, men fick inget veta.
– Barnhemstanten tog mig till järnvägsstationen i Lahti, där många barn och kvinnor samlats. Jag fick en kontaktlapp om halsen och förmanades att inte ta av den. Sedan försvann barnhemstanten och jag var ensam. Men då hörde jag ett välbekant skrik. Det var min lillasyster som blev jätteglad att se mig.
Hon kom till Sverige tillsammans med 500 andra finska krigsbarn med lastbåten Arkturus. Båten bombhotades av ryska ubåtar, tvingades släcka ned ljusen och stanna, med påföljd att den frös fast och måste assisteras till Stockholm av en svensk isbrytare.
– Efter läkarundersökningen inkvarterades vi på ett hotell på Stureplan. Vi visste inte att vi var i Sverige. Ingen hade sagt något. Jag och Margit gömde oss under sängarna för att inte ryssarna skulle hitta oss. I Stockholm tog de Margit ifrån mig. Vi sågs inte förrän fyra år senare.
Själv hamnade hon i Västerås. Livet igenom hade hon kontakt med dessa fosterföräldrar. Fostermodern var sjuklig, så Raili Wall fick ett nytt hem i Osby. Parets tanke var att hon ”skulle göra rätt för sig” genom hårt arbete hemma.
Hon återvände till Finland när hon just fyllt 13 år. Efter fem år i Sverige hade hon glömt sitt modersmål.
– Det var inte många av oss som kunde vårt språk när vi återvände.
Hon hamnade på ett stort lantbruk hos religiösa, välbeställda laestadianer. Ofta hölls ”hallelujamöten” med inbjudna pastorer.
– Om jag lämnade mig åt Gud skulle familjen adoptera mig. Inför ett möte försökte min fostermor förmå mig att kyssa pastorns fötter och kind.
Senare samma kväll såg pastorn till att bli ensam med henne, drog ner henne på en säng och försökte lägga sig ovanpå. Hon kom loss och sprang till fostermodern för att berätta.
– Hon sa: Nej Raili, pastorer gör aldrig så. Så var det med den saken, säger Raili Wall som sedan blev fosterbarn hos en tandläkare i Helsingfors. Där fick hon ensam bo i familjens sommarhus och sköta en stor trädgård.
Hon trivdes inte där, men hamnade ur askan i elden – som knappt tonårig piga på ett lantbruk. Klockan fyra på morgonen ringde väckarklockan.
Hon skulle tända spisen, göra kaffe till familjen, gå till ladugården, mata djuren, mjölka åtta kor och släpa mjölkkrukorna till pallen innan hon gick till skolan.
Efter skolan vidtog samma procedur igen. Det fosterhemmet var det värsta av de åtta hon växte upp i, präglat av hugg, slag och könsord.
– Paketen från mina fosterföräldrar i Västerås tog min finska mamma. Min förmyndare lyste med sin frånvaro.
I januari 1950 packade hon i smyg och tog bussen till Lahti. Hon lämnade Finland med sitt pass och en enkel biljett till Stockholm.
– Det var en lycklig dag. Jag fyllde 17 samma dag och stod vid Skeppsbron i Stockholm när jag bestämde mig för att aldrig mer sätta min fot i Finland. Där hade det bara varit styggelse hela tiden.
Hon stärkte kontakten med fosterfamiljen i Västerås. 1951 började hon Kumlan lanthushållsskola. Utanför skolan cyklade unga killar och försökte locka ut flickorna. En hette Roland Wall, och han blev hennes make och inledningen på ett nytt, lyckligare liv.
De träffades 1951 och gifte sig 1955. Först bosatte de sig i Björklinge, och 1967 byggde de villa i Storvreta. I slutet av 1970-talet startade Raili Wall butiken Storvreta blommor som hon drev i tio år.
– Jag älskar blommor, så det var en härlig tid. Jag hade en stor, fin kundkrets. Men huset stod tyvärr i vägen för en viadukt när det skulle byggas nytt för Upptåget på 80-talet, berättar Raili Wall.