Jacob Hård är den som ser till att ingen tittare missar en avgörande sporthändelse. Själv vill denne folkkäre kommentator orientera sig åt det våghalsiga hållet.
I tre decennier har Jacob Hård kommenterat vartenda stort mästerskap i Sveriges Television lika kunnigt som inlevelsefullt. Uppenbarligen även outtröttligt.
– Jag har alltid haft en berättarlust och tycker fortfarande att idrott är fascinerande. En tävling kan vara det allra bästa dramat och det är ett privilegium att vara ciceronen som förmedlar dramat till publiken, säger han.
Han tar en tankepaus i sitt rymliga kök och fortsätter:
– En bra kommentator måste ha en tydlig passion och vara jäkligt bra på att förstå dramaturgin i en pågående sportslig händelse. När något viktigt inträffar, vilket inte alltid är så lättolkat, ska man förmedla till tittarna både med röst och ordval att något riktigt spännande är på gång.
Hans första idrottsminne har en tydligt tv-prägel. Familjen samlades hemma på Lidingö och följde noga ishockey-VM. Åttaårige Jacob blev så inspirerad att han skrev ett fantasireferat.
Två år senare lämnade han tv-soffan och startade tillsammans med kompisarna IFK Älgen och spelade både ishockey och fotboll. Berättarlusten fick sitt utlopp i klubbens tidning.
Intresset växte i och med OS i Mexico City 1968, ungefär samtidigt som han började tävla i löpning. Han vann guld i tre Dagbladsstafetter.
Språnget till Sveriges Radio var närmast självklart. Men efter tio år var han sugen på något nytt: Tv. Där verkar han än i dag som en av landets mest anlitade och folkkära sportkommentatorer.
– Jag tror att alla människor har behov av att bli bekräftade. Det känns som en förmån att ha ett yrke där jag kan bli det av många människor.
Men karriären har en avigsida.
– Numera är jag skild. Jag kan inte sticka under stol med att mitt jobb och mitt resande har bidragit till det. Om man jobbar när alla är lediga och är ledig när alla jobbar påverkas livet. Men jag har ett bra socialt liv med vänner och kamrater.
Om detta fina liv skvallrar det slalompjäxformade paket som hans fot stödjer sig på sedan hans hälsena gick av till hälften i en orienteringstävling i Turkiet i november.
– Det blev för många löp på kort tid. Kryckorna är nu mina bästa vänner, säger han utan att verka tappa suget efter sporten som han gick in för med kropp och själ för fem år sedan.
– Orientering är en helt suverän och social sport. Jag har alltid sprungit, speciellt i skogen, och fascinerades av kartor redan som barn. Nu när konditionen inte blir bättre med åren är det jättekul med en sport där helheten kan bli bättre om man tänker strategiskt och fattar rätt beslut snabbt. Till exempel när man ska koncentrera sig och när man bara ska gasa på utan att vara supernoga.
Ett tänkande som kan gagna det dagliga livet:
– Det finns mycket för mig att plocka upp. Jag är rätt försiktig av mig, vill vara välförberedd och ha kontroll. Jag är inte alls djärv och våghalsig. Jag önskar att jag hade mera av det ibland, säger Jacob Hård.
Eyal Sharon Krafft/TT