Djuren och lantbruket blev tidigt en del av Kalle Grandins liv.
– Jag hade egna höns när jag var tio, och har alltid haft djur omkring mig. Djur och maskiner var min grej, säger han medan vi slår oss ner i gårdskontoret intill de två fårstallarna på sammanlagt 1 000 kvadratmeter.
Efter Ärentunaskolan gick han Jälla lantbruksgymnasium. Han jobbade några år och gick sedan en driftsledarkurs och studerade därefter till lantmästare vid Alnarp.
Precis när han sökt utbildningen träffade han sin blivande hustru 2001. Hon valde att flytta med söderut och de bodde i Lomma och Burlöv under Alnarpsåren. Medan han pluggade jobbade hon som djurskötare.
Kalle Grandin är en händig person, och det fanns en tid när han funderade på att jobba med hantverk i stället.
– Jag arbetade med smide en tid vid Vattholma mekano AB, säger Kalle Grandin, som också varit driftstekniker på Arlanda.
– Skiftarbetet vid Arlanda blev slitigt i längden. Jag gick upp tre, halv fyra på morgonen för att mata djuren. Sen åkte jag och jobbade, kom hem halv sju, matade djuren, åt själv och gick och lade mig.
Hans pappa hade svinproduktion fram till 1998 då produktionen lades ner på grund av dålig lönsamhet.
– Det är en utmaning att vara grisbonde i dag än på min pappas tid. Det danska fläsket har tagit över nästan helt.
Själv beslöt han 2009 att satsa fullt ut på lamm. 2010 stod fårstallarna färdiga.
Han skrattar lite åt begreppet livsverk, men håller med om att det är ett bygge man inte gör mer än en gång i livet. I dag är han lammproducent för det egna varumärket Grandin Lamm.
– Vi föder upp lamm som vi levererar till kunden. Vi transporterar själva till ett lokalt slakteri där de slaktas samma dag. Kropparna hämtas med kylbil, och sedan styckar och paketerar vi hemma på gården, säger Kalle Grandin som även jobbar som entreprenör inom lantbruket, med foderförsäljning och markkarteringsuppdrag.
Som egenföretagare har han inte mycket fritid, och familjen blir allt mer betydelsefull.
– Ju äldre jag blir, ju viktigare känns det att tillbringa tid med barnen. Vi gör utflykter och hittar på aktiviteter. Dessutom umgås vi med några familjer som vi gick på psykofylaxkurs med när vi väntade våra första barn. Nu är vi trebarnsföräldrar allihop och har tokmycket att göra, men träffas fortfarande regelbundet.
Kanske blir minstingen Elias den sjätte generationen på Lilla Husby. Han är fyra år och intresserad av maskiner.
– Och det lovar ju gott för framtiden. Men man ska inte tvinga in barn i något som de inte vill själva.
Vi går ut till de luftiga fårstallarna och han vevar upp det skydd som hindrar regn och vind att tränga in. Härinne finns 250 tackor och ett hundratal lamm som ska slaktas nu i november – samt fyra baggar med uppgiften att se till att tackorna lammar under våren 2014.
Fåren tittar nyfiket på oss med sina milda ögon och vrider hela tiden på huvudena mot den som talar. De ser ut att trivas bra, speciellt den grupp som för tillfället hyser baggen i sin hägnad. Jag frågar om han har någon personlig relation till sina djur.
– Jag försöker att inte fästa mig vid dem för mycket. Men vissa individer är verkligen speciella. De som jag minns är tackor som sköter sig bra och tar god hand om sina lamm.