Fick trygghet i sitt nya hemland

Iraj Ghaderi är född i den lilla byn Naghade i den kurdiska Mahabadrepubliken. Han tillhör ”en mycket stor klan” på uppemot 3 000 personer.
– Männen i min familj har i alla tider varit militärer och tjänstgjort i armén. Det var självklart att jag också skulle läsa vidare och bli militär.
Så i början av 1950-talet började Iraj Ghaderi att studera vid Militärhögskolan, 17 år gammal. Att vara av kurdiskt ursprung innebar på den tiden inga hinder för en militär karriär i Iran, tillfogar han.

1958 påbörjade Iraj Ghaderi den treåriga officersutbildningen i Teheran. Det var under shahens tid, och ingen kunde då föreställa sig hur den islamiska revolutionen skulle vända upp och ner på landet ett par decennier senare. I 24 år jobbade han som officer i infanteriet, förlagd i olika regementsstäder i norra delen av landet.
– Men man anade att den islamiska regimen som tog makten efter revolutionen 1979 skulle kunna bli farlig. Och så blev det ju också, även om vi då inte anade omfattningen. När kurderna ville diskutera autonomi med Khomeiniregimen utlyste regimen jihad, heligt krig, mot hela den kurdiska befolkningen, säger Iraj Ghaderi. Flera gånger under intervjun understryker han med stolthet att han inte tjänstgjorde i den iranska armén ”en enda dag under Khomeinis styre”.

De sista fem åren före revolutionen var han ställföreträdande regementschef i Mahabad, en kurdiskt dominerad stad i nordvästra Iran.
– Jag hade många soldater under mig, och det bestämdes att garnisonen skulle börja samarbeta med Kurdiska demokratiska partiet. Det blev förstås ett liv på Khomeiniregimen, och alla officerare efterlystes av de styrande i Teheran. Tusentals officerare avrättades under den här perioden, minns Iraj Ghaderi som själv hade en avrättningsdom svävande över sig.
1984 bombades högkvarteret i Mahabad av iranskt flyg. Många människor dödades och hans hustru skadades svårt, men som genom ett under överlevde hon.
– Vi är kusiner, från samma by, och i år har vi varit gifta i 55 år.
Trevande berättar Iraj Ghaderi hur han började tröttna på den kaotiska situationen i norra Kurdistan.
– Det var en mycket svår tid, och jag längtade bort från allting. Under mitt liv har jag gått över nästan all kurdisk mark med mina fötter. Tusentals gånger har jag räddats av en ren slump. Nu kände jag att jag hade tröttnat på den väpnade kampen.

Sönerna lämnade Iran först, och följdes sedan av föräldrarna. Iraj Ghaderis första känsla när han såg Sverige var ren glädje.
– Jag blev så glad över de gröna träden. Så många träd hade jag aldrig sett någonstans i hela mitt liv. Och vad som var ännu bättre än träden var att det inte fanns några militärer ute på gatorna. Både militär och polis i Iran handlade ofta omänskligt, men här i Sverige lärde jag mig att en polis inte är en person man måste fly från, utan en som man kan fråga om vägen.
Han tycker att anpassningen till svenska förhållanden gick bra, inte minst därför att nästan alla hans barn och barnbarn bor i Uppsala.
– Och det gick lätt att lära känna grannarna. Jag tycker vi har en god relation till människor runt oss.

Iraj Ghaderi förstår svenska bättre än han talar språket – med ett undantag. När det gäller den svenska benämningen på grönsaker har han inga som helst problem. Som ett rinnande vatten räknar han upp vad han odlar på sin lott: persilja, selleri, koriander, mangold, rödbetor, sallad, vitlök, squash, gurka, tomater, pumpa.
– Jag går till min kolonilott och jobbar där sex sju timmar om dagen så här års. Jag tycker så mycket om att odla och att gräva. Mina vänner kommer också ofta dit, och vi brukar sitta där och prata.