Fiske går i närkamp med Allen

När John Fiske öppnat dörren till den stora gamla villan på Ingvarsgatan börjar han med att be om ursäkt för husets tillstånd. Vattenläckor och därmed följande reparationer har på ett ondskefullt sätt avlöst varandra under hösten, och han när fortfarande hoppet att hantverkarna ska klara jobbet till
födelsedagen.
- Så att vi åtminstone får vatten i köket. De här läckorna kom lite olägligt till födelsedagen. Det är ett jättefint hus men rören är från 30-talet, säger han medan vi slår oss ner i vardagsrummet.
John Fiske växte upp i Putney i England, och gick i internatskola i elva år. Musik spelade tidigt en stor roll i hans liv. Internatskolan satsade på musikundervisning, och han lärde sig spela både fiol och piano där. Mycket influenser kom också hemifrån: pappa Fiske var inte bara producent på BBC utan också kritiker på musiktidningen The Grammophone.

Efter skolan jobbade John Fiske en tid som lärling och snickare vid teatern i Liverpool, började spela gitarr, äntrade småningom scenen och har sedan dess försörjt sig som artist, musiker och kulturarbetare, såväl i England som i Sverige, under fyra decennier.
- Jag kom till Uppsala första gången som turist på 50-talet tillsammans med mamma och pappa. Jag vet att vi besökte Linnéträdgården, för det skrev mamma om i sin dagbok. Vad jag själv minns är att vi blev jättesjösjuka ombord på båten hit, och att pappa förlorade sin plånbok i Uppsala, men att någon ärlig själ lämnade in den på polisstationen, säger John Fiske.

Senare återvände han till Sverige många gånger under 70-talet tillsammans med olika konstellationer av de radikala teater- och musikgrupper som hade sin storhetstid då. På 80-talet mötte han dessutom kärleken i Uppsala och blev kvar i stan.

John Fiske håller tät kontakt med sitt hemland och ser regelbundet på BBC Entertainment för att hålla sig uppdaterad med språket.
Det behövs, för det händer att hans engelska vänner klagar över att han "låter svensk":
- Det är nog sant. Efter så många år i Sverige har jag ibland svårt att hitta orden i början. Men det går över efter ett tag.
Hans erfarenhet är att svenskar och engelsmän beter sig helt olika vid ett första möte.

- När man möter en engelsman kommer man direkt in i en konstruktiv diskussion. Svenskar pratar gärna en stund om vädret innan de övergår till väsentligheterna.
Som frilansande kulturarbetare lever John Fiske ett intensivt och stressigt liv. I dag är golf hans största källa till avkoppling. När han fyllde 50 fick han golfutrustning och golflektioner i present, och blev först inte överdrivet glad.
- Jag hade aldrig kommit på tanken själv. Som rätt många andra såg jag golf som en av de fånigaste sysselsättningar man kan tänka sig, slöseri med tid och så vidare.

Men sedan gick det som det ofta gör. John Fiske förvandlades snart till en inbiten golfare som nu sitter i soffan och talar sig varm för golfandets fördelar:
- Jag spelar med min fru, min son och mina vänner. Det är socialt och hälsosamt, man kommer ut i naturen och kan sedan festa och umgås lite efteråt.
Just nu är John Fiske inne i en arbetsperiod, med många projekt på gång. Tillsammans med Paul Kessel, arbetspartner sedan decennier, har han just avslutat ännu en omgång föreställningar av The Hound of Baskerville.
- Och hela december ska Paul och jag spela på Theatre Royal Plymouth i London, för elfte året i rad. Det är en fin tradition som jag ser fram emot.

Ett annat projekt är en Woody Allen-pjäs som ska spelas på Reginateatern under hösten.
- Den är influerad av Ingmar Bergman och handlar om döden. Det är första gången jag och Paul spelar något tillsammans som jag inte skrivit själv.
- I en av rollerna återfinns Döden, men inte som schackspelare som hos Bergman, utan det gäller ett helt annat spel, gin rummy, som Döden är urusel på.

Fiske går i närkamp med Allen

John Fiske ser på engelsk tv för att hålla sig à jour med språkets utveckling. Numera är han nästan mer svensk än engelsk, vilket hans gamla vänner brukar påpeka.