– Jag blev så överraskad! ”Titta, där är min kung”, ropade jag när jag såg att Jordaniens kung Abdullah II var med och firade Victoria. Sedan fick jag veta att det fanns någon släktrelation på långt håll. Det var så roligt att se kungen, för jag känner mig fortfarande halvt om halvt som en jordanier, skrattar hon och lägger handen på hjärtat i en låtsad nationell gest.
Nancy Jamal tillbringade sina första år i en by i norra Jordanien. Hennes pappa var ingenjör och hennes mamma hemmafru. Själv var hon familjens lilla prinsessa, en efterlängtad dotter och lillasyster.
– Jag var pappas flicka, och så klart tyckte mina föräldrar tyckte det var roligt att få en flicka efter tre pojkar, säger Nancy Jamal som gick i söndagsskola, dansade balett och tyckte mycket om att läsa.
– Min familj har stark sammanhållning, och vi levde ett rikt, kristet liv. Av mina bröder lärde jag mig att vara självständig och stark, även om de turades om att beskydda mig. Och de tog efter mig i andra saker, som att vara mjuka och snälla i sättet.
Familjen flyttade sedan från byn till storstaden Amman, där hennes pappa fått jobb. Omställningen blev inte så stor; hennes uppväxt hade gett henne självförtroende och självkänsla. Flera gånger under intervjun uttrycker hon sin tacksamhet mot föräldrarna.
Nancy Jamal har alltid gillat språk, så efter gymnasiet läste hon engelsk litteratur vid Yarmoukuniversitetet i norra Jordanien, inte långt från sin gamla hemby.
– Det är jätteviktigt att kvinnor och flickor får studera. I Jordanien är det inga problem för kvinnor att studera, jobba och vara självständiga.
Hon tog sin kandidatexamen i engelsk litteratur och läste lite företagsekonomi innan hon började jobba på ett call center, som lärare i engelska vid en förskola och som supportingenjör - alltsammans i Amman.
Sin blivande man träffade hon 2009 via facebook. Han har rötter i Libanon men har bott i Sverige hela livet.
– Vi pratade ett år på fb innan vi kände att vi ville gå vidare och träffas på riktigt. Och det blev perfekt, så här, säger hon och flätar samman alla sina fingrar för att demonstrera enhet.
Han besökte hennes föräldrar i Jordanien, och där gifte de sig också. Att bosätta sig i Sverige var inget lätt beslut för henne:
– Det svåraste med att lämna mitt land var att lämna mina föräldrar, som blev jätteledsna. Jag hade ju aldrig ens flyttat hemifrån, och nu skulle jag flytta till ett land långt uppe i norr. Men man måste själv skapa sig sin framtid. Nu har jag ett nytt liv med min man, och i höst föds vår son. Då ska mina föräldrar hälsa på, säger Nancy Jamal, som har daglig kontakt med familjen via skype (som hon tackar Gud för).
Nancy Jamal kom till Sverige och Uppsala våren 2010. Hon visste att Sverige var ett” ekonomiskt, politiskt och socialt utvecklat land med vacker natur och snälla människor”. Men när hon landade på Arlanda flygplats var det första hon karaktäristiskt nog lade märke till var språket, det språk hon måste tillägna sig för att fungera i sitt nya land.
– Jag minns att jag tänkte: ”Åhå! Det här är inte alls likt engelska! Vi har mycket jobb att göra, skrattar Nancy Jamal, som efter sfi-studier började läsa mastersprogrammet i ekonomi vid Uppsala universitet hösten 2012. Att konvertera de jordanska kurserna innebar inga problem eftersom landet anses ha hög standard på den akademiska utbildningen. Hon engagerade sig i S:ta Maria kyrka i Stenhagen, och förutom sitt kyrkvärdskap engagerar hon sig i ungdomsarbetet.
– Det handlar mycket om att hjälpa ungdomar att ta rätt steg i livet. Livet blir jättebra om man jobbar eller studerar, för då kan man ha ett bra, meningsfullt och roligt liv sedan.