En doktorsavhandling kan skrivas av många skäl: för att tillfredsställa en professor, för att ämnet ligger i tiden eller kan vara bra för den akademiska karriären. Håkan Holmberg skrev sin avhandling i historia därför att han ansåg den vara en existentiell nödvändighet. Folkmakt, folkfront, folkdemokrati – de svenska kommunisterna och demokratifrågan hette den, och hans personliga erfarenhet av de politiska spänningarna under 1970-talet ligger bakom.
– Jag ville reda ut frågor för mig själv. Vad var det i den kommunistiska ideologin, som då dominerade stora delar av samhällsdebatten, som gjorde att intelligenta, välutbildade människor kunde hävda att fria val är bedrägeri och yttrandefrihet något negativt? 70-talet var en fruktansvärt konformistisk och lite skrämmande tid.
För Håkan Holmbergs del kom läsningen av filosofen Karl Popper, som redan på 40-talet gick i närkamp med de totalitära ideologierna, att betyda mycket. Genom skriften Att läsa Karl Popper har Håkan Holmberg försökt sprida kunskap om Poppers tänkande i Sverige.
Håkan Holmberg är född i Örnsköldsvik, men familjen flyttade till Uppsala när han var fem år. Efter studenten började han läsa sociologi, ett populärt ämne på 1970-talet.
Men han fann ämnet för flummigt och ostrukturerat, och hoppade av. I stället blev det historia för professorerna Sven A Nilsson och Rolf Torstendahl, samt litteraturvetenskap och idé- och lärdomshistoria. 1983 fick han fast anställning på UNT:s ledaravdelning.
Det brukar lite elakt sägas att ledarskribenter bara skriver för varandra, och i hopp om att bli citerade i Ekots tidningskrönika? Håkan Holmberg skrattar och säger att det var längesedan det var så.
– I dag finns det så många andra viktiga kanaler, både internet och inte minst de politiska bloggarna. Vår läsekrets är mycket större i dag än för tio år sedan.
1988 kom Håkan Holmberg in i riksdagen för Folkpartiet och blev medlem av utrikesutskottet och konstitutionsutskottet.
– Jag satt nio år i riksdagen, och det kändes rätt lagom. Det var en bra period med rätt mycket arbete. Jag tyckte att det var roligt att träffa människor, att få lära mig mer, och känna att jag kunde påverka, säger Håkan Holmberg som kom in i riksdagen under en period då de politiska systemen i Östeuropa började vackla. Hans långvariga intresse för de östeuropeiska länderna gjorde att han blev den inom partiet som höll kontakt med demokratiska rörelser i Östeuropa.
Håkan Holmberg startade 1990 Måndagsmötena för Baltikum som hölls på Norrmalmstorg i Stockholm tillsammans med Gunnar Hökmark, Andres Küng och Peeter Luksepp.
– Norrmalmstorg blev under en avgörande period plattform för den baltiska frigörelsen. säger han.
Under riksdagstiden var Håkan Holmberg också ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism, och har senare skrivit i den antirasistiska tidningen Expo om islamofobi.
– Om hets mot en grupp accepteras så öppnas dörren för hets mot vilken annan grupp som helst.
Under sina år som politisk skribent har han upplevt många udda och oväntade händelser, och berättar om när den kända amerikanska lingvisten Noam Chomsky begärde replik i UNT.
– Vi hade en text på ledarsidan som bland annat handlade om Kambodja och Pol Pot, med udden riktad mot den gamle marxisten Chomsky. Efter någon vecka inkom Chomsky helt oväntat med ett motinlägg som vi givetvis publicerade. Det visar att UNT är en tidning med viss betydelse, skojar han.
Efter tiden i riksdagen återvände Håkan Holmberg till UNT och är i dag politisk chefredaktör, chef för kultur- och ledaravdelningarna. Titeln var ovanlig fram till för bara några år sedan; i dag är den vanligare eftersom många tidningsägare har börjat värdera opinionsbildningen högre, säger han.
Som opinionsbildare stimuleras Håkan Holmberg att skriva när han stöter på saker som är uppenbart fel, omoraliska eller illa skötta – tydliga problemställningar, alltså.
– Fast å andra sidan kan det också vara stimulerande att reda ut komplexa problem. Jag tycker över huvud taget att det är viktigt att klargöra för läsarna hur saker hänger ihop. Och jag försöker gärna tänka mig personer som jag känner eller känner till som adressater för det jag skriver.