Att intervjua dagens jubilar visar sig bli både lätt och svårt. Daniel von Sydow är nämligen en mästare på att formulera sig på ett träffande och humoristiskt, för att inte säga galghumoristiskt sätt. Detta torde framgå redan av faktarutan som han hjälpt till att ”ljuga ihop” som han uttrycker det. Han påminner mig om att undertecknad gjorde honom samma tjänst när jag fyllde 65.
Så långt är det lätt. Över till det svåra.
Trots att vi varit arbetskamrater i mer än trettio år har vi inte känt varandra på ett personligt plan vilket antagligen är ganska typiskt för journalister. Att han drabbats av cancer kom därför som en överraskning när vi träffades för en pratstund på ett av stans kaféer inför födelsedagen.
– Min planeringshorisont sträcker sig numera till på fredag, konstaterar han, lakoniskt (vi träffas en måndag).
Om ”lakoniskt” nu är ett passande ord (adverb) i sammanhanget kommer att klaras ut innan detta går i tryck. Daniel von Sydow har nämligen under sina år på UNT:s redaktion, i egenskap av språkvårdare, räddat många av oss från att framstå i dålig språklig dager för läsarna.
Han fortsätter:
– Om man ska se något positivt med min sjukdom, så är det att jag en gång på väg hem från provtagningen fick se en varg springa på trottoaren vid Sjukhusvägen. Det är inte så ofta man får chansen att se en varg i frihet inne i Uppsala.
Därmed färdigpratat om sjukdomen. Vi övergår till hans ”förhistoria”.
Han föddes i Göteborg där han framlevde sina fyra första levnadsår. När hans pappa, som var läkare, fick uppdraget att bygga upp ett barnsjukhus i Sundsvall flyttade familjen dit. Där gick han i skola ända till dess hans far och mor bestämde sig för att de inte ville att deras son skulle bli försökskanin, när den nya skolformen, kallad enhetsskolan, på prov skulle införas bland annat i Sundsvall. I stället sattes han på Sigtunaskolan, nu sammanslagen med en annan internatskola i samma stad.
– Någon pennalism förekom inte så vitt jag vet. Jag råkade i alla fall aldrig ut för någon. Men visst kunde man åka på en och annan snyting på skolgården och i skolhemmet. Och ge igen, för den delen.
När hans pappa sedan fick uppdraget att organisera ett barnsjukhus i Sydkorea var det först meningen att hans mamma och han själv skulle följa med. Därför togs han hem från Sigtuna. Nu blev det så att pappan åkte ensam. Det ledde till att jubilaren slutförde sin skolgång i Sundsvall där han hade otillbörligt roligt och skaffade vänner som han fortfarande har nära nog daglig kontakt med eftersom flera av dem så småningom också hamnade i Uppsala.
Vårterminen 1965 gjorde han entré i det akademiska Uppsala och började läsa nordiska språk, följt av litteraturhistoria, pedagogik och idé- och lärdomshistoria. Efter fyra år tog han sin fil kand och fortsatte med doktorandstudier.
Hans första fru, Karin, dog tidigt och han blev ensamförälder till en ettårig dotter med en utvecklingsstörning. En tuff period i livet som förde med sig att han lade doktorandstudierna på hyllan och hade olika jobb, bland annat på Kriminalvårdens studiegård och på Dag Hammarskjölds Minnesfond.
Nu hade han träffat sin nuvarande fru Eva Lena. De gifte sig 1977, på Shakespeares födelse- och dödsdag (den 23 april kan vi avslöja för den som inte är lika litterärt bevandrad som dagens jubilar). Bröllopsresan blev en upplevelse.
– Vi åkte tillsammans med ett annat nygift par i en jeep runt i Sydafrika, Namibia och Botswana i en månad och låg i tält alla nätter utom två. Vi fick se de vanligaste vilda djuren utom leopard och noshörning. Det var fantastiskt att i månljus se elefanterna dricka på andra sidan av den lilla sjö där vi tältade. Inte lika roligt var det när utsikten plötsligt skymdes av en flodhäst som passerade tätt intill vårt lilla tält på väg ner till vår sida av sjön.
Efter en del deltidsjobb här och där, bland annat som vik lektor på Högskolan i Örebro och här i staden, där han monterade ned och byggde upp en del bibliotek, blev han 1983 fast anställd på Upsala Nya Tidnings korrekturavdelning.
– Där hade vi mycket roligt, till och med så roligt att kollegerna ibland tittade in och frågade vad vi skrattade åt. ”Vi läser högt ur era texter” var ett inte alltid så uppskattat svar.
Efter avtalspension 2003 har han frilansat som språkgranskare åt olika förlag och också läst korr på ”konkurrenttidningen”, numera UNT:s dotterbolag Uppsalatidningen, som, till skillnad mot moderbolaget, ville ha språkgranskning.
– Och så har jag gjort en del intervjuer på den här sidan. Jag räknade efter en gång men har nu glömt hur många det har blivit, men ett par hundra är det säkert. Det är ett roligt jobb, för alla har en historia att berätta. Men det är märkligt, när man tittar igenom alla intervjuobjekt, hur många fler män än kvinnor som verkar fylla år, sammanfattar han.