Gunnar Höistad tar emot hemma i lägenheten som också är hans arbetsplats. Han har slagit av på arbetstakten de senaste åren och gått ned på deltid. Men heltidspensionär har han ingen större lust att bli.
– Jag är en rätt otålig typ och har så mycket nyfikenhet och kunskapstörst att jag gärna skulle jobba ännu mer om kroppen orkade, säger han.
I decennier har han åkt runt på skolor i hela Norden och föreläst för lärare och skolledare om mobbning, och hans bok ”Mobbning och människovärde” används flitigt när skolorna ska upprätta sina handlingsplaner på området.
– Det är jättebra med handlingsplaner, men det allra viktigaste är den enskilde lärarens personliga ansvar att reagera och känna av stämningen i klassen, menar Gunnar Höistad som själv har många år som mellanstadielärare i bagaget.
I dag inser han att han nog själv missade trakasserier som pågick i klasserna.
– Min ambition som lärare var alltid att vara lyhörd och engagerad i de elever som hade olika typer av problem. Men jag har förstått senare att mobbning är så förknippat med skam, så det är inget som barnen berättar om utan det måste vi vuxna upptäcka.
Det var när han började engagera sig i 1980-talets videovåldsdebatt som Gunnar Höistads karriär fann nya vägar.
– Det handlade om hur barn påverkades av våldsfilmer. De allra mest sårbara grabbarna i min klass såg filmer som jag själv som trygg vuxen mådde riktigt dåligt av att se. Och det här engagemanget gjorde att jag började kombinera undervisningen med att hålla föredrag.
När Uppsala några år senare skulle inrätta landets första kommunala barnombudsman fick han frågan om att bli en av de två barnombudsmännen, och det var i det arbetet han fick upp ögonen för mobbning.
– Det var väldigt många barn som ringde till oss med olika typer av problem. De var mobbade, uteslutna eller saknade kompisar. Och de sa att ingen gjorde något åt det. När barn ser att vuxna inget gör så tror de att de vuxna tycker att det som händer är okej, förklarar han.
Sin egen skolgång minns han som väldigt frustrerande till en början. Han hade lärt sig läsa helt på egen hand redan som 3,5-åring och läste sina första böcker i 4-årsåldern.
– Men när jag kom till skolan skulle jag plötsligt sitta och läsa ”mor är rar” i en läsebok. Jag förstod ju inte vad det var bra för. Det är förstås fler som känner igen sig i det där.
Gunnar Höistad bodde i Uppsala sina första år, men ungefär i samma veva som han började skolan flyttade familjen till Örebro och bodde senare även i Skara och Lund.
Senare kom de tillbaka till Uppsala och när han skulle börja gymnasiet blev det Katedralskolan där fadern Ragnar var rektor.
– Jag hade varit rektorns son även i Skara, så det var inget nytt för mig. Det var klart att jag hade lite ögon på mig, men jag var en skötsam elev.
Att han själv skulle hamna i skolvärlden var inte meningen från början. Han hade jobbat extra som mentalskötare och ville bli psykiatriker. Men hans föräldrar, som båda var lärare, rådde honom att först gå en lärarutbildning och ha den som grund för vidareutbildning inom psykiatrin.
– Men när jag hade gått på seminariet i tre år och varit ute på praktik märkte jag hur bra jag mådde av att jobba med barn och så hade jag väl hunnit bli lite indoktrinerad.
Även om han älskade sitt lärarjobb skulle han inte vilja återvända till katedern.
– Den som inte själv har jobbat i skolan förstår inte vilket slit det är, med all dokumentation och att man har allas ögon på sig och får ta emot kritik från media och allmänheten. Jag har väldigt stor respekt för dem som är lärare i dag och många av dem brinner för sitt yrke.