Hon beskriver sig själv som en person som alltid är på väg, och redan innan intervjun, när vi fotograferar Carina Burman i klassisk Uppsalamiljö, känns det som om hon i tankarna är någon helt annanstans.
– Jag har egentligen bara två hastigheter: full fart och fullt stopp. Ofta har jag mycket på gång samtidigt. Jag tar på mig för mycket, och så har det alltid varit. Sedan, när jag ska koppla av, ramlar jag bara ihop i soffan, gärna med en deckare.
Vi träffas på Carolinabibliotekets kafé, som med sina udda gammaldags soffor och trymåer är en perfekt miljö för en intervju med en författare och forskare som koncentrerat sig på 1700- och 1800-talen, och skrivit flera historiska romaner med litterära motiv.
Carina Burman är född och uppvuxen i Norrköping, och var enda barnet. Tidigt var hon intresserad av musik och litteratur.
– Men jag var inte jättesnabb med att lära mig läsa själv, utan tyckte mycket om när mina föräldrar läste för mig.
Fortfarande minns hon sin första stora läsupplevelse, en följetong som gick i tidningen Vi och som hette Gula Tassen.
– Jag har fortfarande ingen aning om vem som skrivit den, men som jag älskade Gula Tassen! Mamma klippte ut följetongsdelarna och klistrade upp dem på papper så de skulle hålla längre.
När hon blev lite äldre blandade hon friskt högkvalitativ litteratur med Wahlströms ungdomsböcker och hästböcker av alla slag.
– Jag började tidigt med vuxenböcker.
Hennes framtidsplaner var konventionella; som de flesta andra småflickor ville hon antingen bli dansös eller tävlingsryttare. I skolan var hon ”duktig, men inte extremt duktig”. Favoritämnena var svenska, historia och språk.
Under gymnasietiden arbetade Carina Burman på kvällarna som statist på Norrköpings stadsteater,
– Jag jobbade fem kvällar i veckan och tyckte det var jätteroligt. Naturligtvis hade jag skådespelardrömmar, och prövade in på Scenskolan två gånger.
Men det blev Uppsala universitet efter gymnasiet. Valet var självklart:
– Om jag skulle läsa, så skulle det vara vid ett riktigt universitet, och i en riktig studentstad, säger Carina Burman, som kom till Uppsala 1979. Drömmande berättar hon om känslan att ”ha en egen stad som man själv får upptäcka”.
Fortfarande minns hon sitt livs första akademiska föreläsning, hur hon cyklade hemifrån studentkorridoren i Flogsta och tog sikte på Slottet och domkyrkotornen för att hitta till centrum.
– Jag erövrade gradvis stan, och det kändes som om den fanns bara för mig. Det kändes fantastiskt att bli tagen på allvar – så var det på universitetet på den tiden – och att inse att min omgivning faktiskt betraktade och behandlade mig som en vuxen. Jag kände aldrig att jag fick ”klappar på huvudet”, och ändå var jag ju faktiskt bara 21 när jag började forskarutbildningen.
Efter kulturkommunikationslinjen läste hon litteraturvetenskap, och tyckte att alla litterära epoker kändes spännande.
– Jag trodde som så många andra att det var 1900-talet jag var intresserad av, men upptäckte snart att 1700-talet var oändligt mycket intressantare, säger Carina Burman, som efter att ha skrivit en B-uppsats om J H Kellgren även bestämde sig för att forska vidare på honom. Att driva igenom avhandlingen var inte helt lätt:
– ”Det går ju inte att förbjuda dig att skriva om Kellgren”, fick jag höra, säger Carina Burman som efter disputationen skrev en roman om skaldens liv. Hennes författarskap har ofta varit relaterat till den egna litteraturvetenskapliga forskningen. Hon säger att det beror på att hon har ”fått ämnen över” som vill bli behandlade på ett annat skrivsätt än det akademiska.
– En del aspekter fungerar helt enkelt inte i det akademiska språket. Varje genre har sin funktion.
Just nu håller Carina Burman på med tre större, parallella projekt, bland annat en biografi över Gösta Ekman den äldre, en stor 500-sidig volym som kommer om ungefär ett år, som hon gärna talar om. Det andra är en roman, på ett så tidigt stadium att hon ogärna talar om den.
– Jag har alltid varit intresserad av Gösta Ekman, och har genom arbetet med boken lärt mig att det är en helt annan sak att skriva om en skådespelare än om en författare. Man får en visuell uppfattning av att se levande bilder, och av att veta hur han talade och rörde sig, säger Carina Burman, som tycker det känns trevligt att få skriva om ”en riktigt vacker människa”.
– Gösta Ekman den äldre var en väldigt snygg karl, men han fick jobba hårt för att inte betraktas som en dum blondin.