Gunilla Anderman växte upp i Hyltebruk i Småland, yngst av fem syskon. Hennes tidigaste minnen präglades av faderns sjukdom och död samma höst som andra världskriget bröt ut.' Den dagen andra världskriget bröt ut ringde kyrkklockorna hemma mycket längre än vanligt. Medan mamma vakade vid pappas sjuksäng tog mormor hand om familjen.
– Mormor betydde mycket för mig. Hon hade tid och pondus.
Gunilla Anderman var minst och kortast i familjen och kallades därför Tuttan. (Hon trodde också att hon hette så ända tills hon började skolan.)
När hon blev lite äldre oroade hon sig för hur mamma skulle kunna rädda dem från Hitler. Via en brun Radiola följde familjen andäktigt kriget. Över huvud taget kretsade mycket av barndomen kring andra världskriget. I skolan gick finska krigsbarn, och det ordnades Norgeaftnar med sång och diktuppläsning. Själv medverkade hon med en uppläsning av ”Gud signe vår konge god”. Gunilla Anderman var duktig i skolan, och i sexan väntade hon på att någon skulle säga: ”Du som har så bra betyg ska väl läsa vidare”.
– Men ingen gjorde det. Jag minns att jag var besviken och kände stor sorg. Det fanns inga pengar, så jag kunde inte studera vidare.
Så efter konfirmation och fortsättningsskola flyttade hon till storasyster i Jönköping och fick jobb på Konsum där. Hemma i Hyltebruk började det växa upp industrier i vart och vartannat uthus, ett resultat av Gnosjöandan.
– Vanliga män började nu kalla sig fabrikörer, och pappersbruket som förut svalt den mesta arbetskraften fick konkurrens.
När hon var 20 började hon jobba på Konsum i Storlien dit hon flyttade tillsammans med en kamrat. De bodde och arbetade där i två år. Ingen av dem behärskade skidåkning, men snart gjorde de turer till Blåhammaren och Sylarna. Om lördagskvällarna var det dans på Kaffestugan i Storlien.
– Första vintern, då snön la sig på Nasahögarna, var en upplevelse, liksom renskiljningen, samerna och norsktåget från Trondheim som hamstrade fruktkonserver i stora lådor. Det var märkliga ting för en smålänning. Jag trivdes bra med livet i Storlien, men innerst inne väntade jag. Jag kände att det måste finnas något mer i livet.
Och såklart fanns det mer. Hon gifte in sig i en Morasläkt och fascinerades av den dalska kulturen. Hon sydde folkdräkter för att få sjunga med i Siljanskören, läste på Mora folkhögskola och var med och byggde timmerhus i Orsa. Och hon arbetade bort småländskan och lärde sig dialekten:
– Mina ingifta släktingar sa: ”Är du gift med en Morakarl lär du tala som folk”. Tiden där var fantastisk och jag har mycket att vara tacksam för. Mina släktingar gav mig en riktning men framför allt gav de mig kultur. Det var något jag saknat tidigare. Dalarnas kultur formade mitt liv och har berikat mig mycket, säger hon med eftertryck.
Efter makens död i en olyckshändelse mötte hon efter en tid sin nya kärlek vid Undersviks stiftsgård, Tomas Anderman som var präst och föreståndare där. Familjen flyttade sedan till Forsbacka utanför Gävle. 1978 fick Tomas Anderman kyrkoherdetjänsten i Danmarks församling. Gunilla Anderman utbildade sig till textillärare och arbetade i Danmarks skola.
– Jag hade goda år med härliga barn i en av Uppsalas bästa skolor. När textillärartjänsten drogs in fortsatte jag arbeta där som klasslärare.
I Danmark kom oundvikligen Linné in i hennes liv: Linnés Hammarby, Linnés Sävja, hembygdsföreningen, Sällskapet Linnés Hammarby, Linnéspelen med dräktsömnad och mycket annat. För sina insatser fick hon Linnés vänners stipendium 2012.
– Vi bodde ju så nära Hammarby, gick över skogen på en halvtimme.
Här började hennes växtfärgningsintresse på allvar, först med studium av 1700-talsfärgerna som Linnés hustru Sara använde, sedan en del 1800-talsfärger. När hon kom till sekelskiftet 1900 fascinerades hon av de kvinnliga färgmästarna och deras insatser som banbrytare, pionjärer och entreprenörer för den hembygdsrörelse som ännu låg i sin linda.
– Min nyfikenhet och envishet ledde till författandet om en av dem, Beda Larsson i Mora, som var vän till Emma och Anders Zorn och hans syster Mejt Skeri, säger Gunilla Anderman, som gav ut boken förra hösten efter att ha forskat bland dagböcker och dokument i Zornmuseet.
– Beda Larsson skrev tråkigt nog nästan inget om sig själv, men hon dyker upp i Mejt Skeris dagböcker. Hon betyder så mycket för mig och jag önskar att jag hade fått veta mer om henne!