Han föddes i mattstaden Ardebil i norra Iran. När han var 2,5 år flyttade familjen till Teheran där han växte upp. Changiz var tidigt sportintresserad. Han var duktig friidrottare och spelade basket, men framför allt boxades han innan fotbollen tog över. Han började som elvaåring i ett pojklag. När han var 16 spelade han i högsta iranska ligan. Detta var under den siste shahens tid. Changiz har den exklusiva erfarenheten av att ha spelat fotboll för sitt land under såväl shah Reza Pahlavi som ayatollah Khomeiny.
– Skillnaden är stor. Iran spelade inte professionell fotboll under shahens tid. Om vi spelare ute i klubbarna fick kläder att spela i och ett par skor var vi glada. I dag är iransk fotboll professionell på ett helt annat sätt.
Efter skolan fick han jobb på iranska vattenverket som hade ett eget fotbollslag.
– Att stora företag och myndigheter äger fotbollslag är vanligt i Iran, säger Changiz som efter ett år anställdes först som fotbollsspelare, sedan som tränare.
Att Changiz som pojke bestämde sig för att satsa på fotbollen var ett lyckat beslut. Han gjorde en strålande karriär och var fotbollsproffs under 70-talet. Två gånger blev han ligans skyttekung, utsågs till en av Irans bästa fotbollsspelare och fick rykte om sig att vara en av de duktigaste huvudspelarna någonsin.
– Jag var forward med tröja nr 10.
Vi bläddrar i fotoalbum med bilder på lag han spelat i och tränat – fotografier från ett decennium då alla spelare bar långt hår och korta fotbollsshorts.
– De har blivit gamlingar allihop nu, skrockar han.
Efter avslutad karriär fortsatte Changiz som tränare. Han var huvudtränare för flera iranska elitlag och för den iranska militärens fotbollslag.
– Och jag tränade stadslaget i Teheran! Jag tog dem till vinst och gjorde dem till iranska mästare.
När kriget mellan Iran och Irak bröt ut förändrades allt. Bomberna föll och det spelades ingen fotboll mer. Eftersom hustrun hade släkt i Sverige skickade Changiz dit henne och barnen. Fyra år senare, 1989, kom han efter själv.
– Jag lämnade allt jag hade, min karriär och min framtid. Det var svårt. Innan kriget var jag tilltänkt landslagstränare.
Efter något år i Sverige började han sakna fotbollen, kontaktade Svenska fotbollförbundet, berättade om sin bakgrund.
Efter lite diskussioner blev Changiz tränare för Hagunda som då harvade i gärdsgårdsserien. Han tyckte att situationen kändes frustrerande.
– Hemma i Iran var jag ju kung, elittränare! Nu skulle jag träna ett division 7-lag. Och herregud, det var bönder! Jag tänkte: ”Vad ska jag göra med dem?”
Till att börja med hade han tolk med på provträningarna. Han fick en månad på sig för att visa vad han gick för. Changiz beskriver sig som en krävande tränare som fordrar disciplin under passen men är en kamrat efter träningen.
– Jag körde långa pass. De blev arga i början, men efter tre träningar fick jag jobbet, säger Changiz som dock slutade efter ett år. Under 90-talet gick han olika tränarutbildningar och engagerade sig i GUSK och Långhundra. I dag tränar han Uppsalalaget Changiz United i Uppsala som består av äldre och yngre män med iranska rötter.
Till slut återvände Changiz också till boxningen. Han jobbade bland annat med Anders ”Lillen” Eklund i ett projekt i Gottsunda som vände sig till ungdomar i området. Stolt berättar han att båda döttrarna är svenska mästare i boxning.
– De lurade mig och sa att de gick en kurs i självförsvar. Men i själva verket lärde de sig boxas. En dag kom de hem, alldeles röda i ansiktet och när jag undrade vad som stod på kramde de mig och berättade att de i själva verket tränat boxning!
Om några månader börjar fotbolls-VM i Sydkorea. Changiz säger beklagande att Iran haft otur med lottningen; i gruppen ingår Argentina, Nigeria och Bosnien.
– Men jag hoppas och tror att Iran vinner gruppen tack vare våra proffs.