Maria Hammarström växte upp i Eriksberg där hon sedan har bott större delen av sitt liv. Hon gick först Hågadals- och sedan Eriksbergsskolan, samma skolor som hennes egna barn gick i.
– De hade faktiskt delvis samma lärare som jag och min bror Viggo.
Det spelades mycket musik i hennes barndomshem. Pappa spelade gitarr, mamma sjöng, och på skivspelaren snurrade ofta Beatles eller Simon & Garfunkel.
– Mina föräldrar tyckte om amerikansk folkmusik, så det blev mycket Joan Baez och Bob Dylan, innan han blev elektrisk. All musik hemma inspirerade mig att på egen hand lära mig grundläggande ackordspel på gitarr, och att själv skriva musik.
Hon sjöng också i skolkören, och som tolvåring började hon i Domkyrkans ungdomskör.
– Sedan var jag fast i kyrkomusiken, och sjöng med i flera olika körer inom Domkyrkan, säger Maria Hammarström som också ägnade mycket tid åt teater inom Vi Unga. Hon ville bli skådespelerska och hade drama som fritt valt arbete/tillvalsämne på högstadiet och gymnasiet. Som 18-åring sökte hon in på scenskolan, men kom inte in. Efter studenten blev det 1981 ett collegeår i Wisconsin via stipendium från Sverige-Amerikastiftelsen.
– Jag ville inte åka dit under gymnasietiden, för jag hade sett skolkamrater som haft svårt komma igen på gymnasiet efter ett år i USA.
Skolan var kopplad till lutherska kyrkan i USA, ELCA, och tiden där kom att avgöra hennes framtid:
– Ungdomarna var kristna på ett annat sätt än vad jag var van vid från Domkyrkan, där det var lite stelt och högkyrkligt. Jag är ju uppvuxen i en sekulariserad familj. Mina föräldrar var jätteengagerade i världens problem, kommunister och världsförbättrare. Nu insåg jag att man kunde vara politiskt radikal och kristen samtidigt.
Efter hemkomsten la hon ner skådespelarplanerna; framtiden skulle bli alltför tuff både vad gäller utbildning och jobb. I stället läste hon engelska vid Uppsala universitet, flyttade hemifrån till studentboendet Nykterhetsvännernas studenthem där båda hennes föräldrar och en morbror bott under sin studietid. Hon läste in en teol kand, och toppade med församlingspedagogutbildning vid Sigtuna folkhögskola.
Frågan om varför hon inte tog steget fullt ut och lät prästviga sig har hon fått många gånger:
– Jag har aldrig känt att det varit rätt för mig. Ska man bli präst måste man åtminstone vara övertygad själv.
Under sista studieåret blev hon gravid. Maken Leif träffade hon i körsammanhang, och på en resa Schola Cantorum gjorde till Holland blev de ett par.
– Fast vi kände till varandra redan tidigare, från åren på Skrapan.
När en vecka återstod av utbildningen gick vattnet, men hon fick ändå direkt efter utbildningen det jobb som församlingspedagog i Lötenkyrkan som hon tidigare sökt. Där arbetade hon i åtta år med konfirmander, barngrupper, juniorer, ledarutbildning och -utveckling.
Själv konfirmerades hon som 14-åring, utan det bagage av Kyrkans barntimmar och söndagsskola som många inom den kyrkliga sfären bär med sig. Det var inte förrän en bit in i 20-årsåldern hon kände sig integrerad i kyrkan.
– Först efter tio år kunde jag säga ”vi” om kyrkan.
2002 fick Maria Hammarström en tjänst som teologisk samordnare på Svenska kyrkans Ungas förbundskansli i Uppsala. Där jobbar hon med det ideologiska innehållet, undervisar, sysslar med tidning och webbsida och driver många samarbetsprojekt med Svenska kyrkan.
– Jag har just avslutat arbetet med boken 96 sidor om kristen tro som lanserades innan jul. Den ska användas inom ledarutbildning, men vänder sig också till allmänheten, säger Maria Hammarström, som också förbereder Svenska kyrkans Ungas stora årsmöte i Uppsala i sommar. En stor fråga är arbetet med att förändra de demokratiska samarbetsformerna.
– Det ska bli enklare och roligare att ta beslut. Och snabbare. Ungdomar vill se resultat nu och inte om tre år.