Mikael Eriksson har varit målmedveten i sina studier och redan under gymnasieåren i Östersund växte hans omvärldsintresse.
– Jag tror att om man växer upp på en mindre ort så är det inte konstigt att man kan känna en längtan till något bortom det man har omkring sig. En längtan att utforska världen. Och det kände jag redan då, säger Mikael Eriksson.
Ett avgörande i hans studieval var när han såg Yasser Arafat och Yitzhak Rabin skaka hand efter Osloöverenskommelsen 1993. Bilden med dem tillsammans bredvid Bill Clinton framför Vita huset väckte ett ökat intresse för freds- och säkerhetsfrågor. Hans mål blev att läsa freds- och konfliktforskning i Uppsala men han visste att konkurrensen skulle bli tuff. Han bestämde sig för att vara strategisk och sökte A-kursen i vid Forum för tvärvetenskap i Umeå och kom in 1995.
– Efter A-kursen i Umeå hade jag större chans att komma in på Freds- och konfliktforskning i Uppsala, säger Mikael Eriksson som flyttade från Umeå till Uppsala 1998.
Efter sin magisterkurs kom han allt djupare in i ämnet. Han blev kvar på Institutionen. I huvudsak kom han att arbeta med att kartlägga väpnade konflikter i världen inom ramen för konfliktdataprojektet. Forskningen skulle belysa hur konfliktutvecklingen ser ut över tid.
– Man kan absolut se cykler och trender. Efter andra världskriget stiger antalet konflikter statligt till kalla krigets slut. Våldsnivåerna är relativt höga och flera folkmord sker under perioden. Efter 90-talet sker en tydlig minskning av konflikterna i världen. Folkmordet i Rwanda 1994 sticker ut som särskilt våldsamt. Närmare 10 000 människor dödades i landet varje dag under tre månader. En tragedi för mänskligheten, säger Mikael Eriksson.
Jag frågar hur han orkar. Orkar läsa om krig, konflikter och alla människor som dödas.
– Vi som forskar här pratar förstås mycket om det vi läser och det vi ser. Det blir en sorts bearbetning. Jag tror att genom ökad kunskap om konflikter och de bakomliggande orsakerna till dem så sporras vi att forska vidare. Det finns ett stort värde i att fånga utvecklingstendenser över tid. Enskilda krigsherrars barbari tenderar att få oproportionerligt stort utrymme i nyhetsrapporteringen. Detta på bekostnad av positiva utvecklingstendenser. Freds- och konfliktforskning är också att se belysa andra perspektiv kring våldsutveckling i vår omvärld. Man har en vetenskaplig grund och ser annat än konflikten. Man ska inte glömma att vi generellt sett har en nedåtgående trend när det gäller konflikter i världen. Kriget i Syrien och mot den islamiska staten sticker ut i dag, men det allmänna utvecklingen sett i ett globalt perspektiv går mot det bättre, säger han.
Krig har genomgående konsekvenser för ett samhälle och för dess invånare. Allt slås sönder. Den inhemska kulturen, värderingssystemet, traditioner. Mycket som inte går att reparera på flera generationer. Ett sätt att hantera och förebygga konflikter sker genom sanktioner. Detta har Mikael Eriksson studerat närmare när han forskat på vilka konsekvenser som sanktioner har mot enskilda personer, länder och samhällen.
– Efter 11 september upprättade USA flera sanktionslistor för att straffa dem som ansågs var fientliga mot USA. De trålade länder på personer och kastade ut ett nät som var mycket brett. Många hamnade på sanktionslistorna även en del oskyldiga. Så även några svenskar, vars tillgångar frystes. De kunde helt enkelt inte arbeta eller resa längre trots att dessa inte var skyldiga eller fått information om varför man blivit utsatt för sanktioner.
Han intresserade sig allt mer för hur människor påverkades av de sanktioner de utsatts för. Han ville ta reda på om man kunde lära sig mer om dynamiken kring sanktionernas effekter och reste därför till bland annat till länder som Liberia, Angola, Zimbabwe Sierra Leone, Elfenbenskusten och Transdniestrien. Där intervjuade han krigsherrar, deras fruar, generaler, släktingar till dem och många personer som han beskriver som "riktigt hemska". Han åkte även runt i och utanför Sverige för att intervjua personer som blivit uppsatta på terrorlistor.
– Jag ville låta de drabbade, skyldiga som oskyldiga, själva ge sin bild av vad sanktionerna innebar för dem. Om vi kan dra lärdom av det så kan man i framtiden utarbeta rekommendationer för hur man ska implementera sanktioner på ett mer effektivt och rättssäkert sätt. Sanktioner är även ett ickevåldsinstrument.
Mikael Eriksson har arbetat i olika projekt i många länder i världen. Hans engagemang men också tillfälligheter har tagit honom till platser han inte kunnat drömma om att besöka.
– Så här i efterhand kan jag tycka att det var lite våghalsigt. Jag skulle inte vilja att mina barn gjorde samma resor och intervjuer, kommenterar han.
Han disputerade vid Europeiska institutet i Florens 2008, där han forskade i fyra år. Under den tiden gästforskade han även vid New York University och vid EU-kommissionen. Därefter fortsatte han till ett jobb på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, där han nu är forskningsledare. Hans forskning inbegriper numera bland annat säkerhetspolitisk utveckling i Mellanöstern och Afrika samt staters syn på säkerhetsstrukturer i rymden. Han har nyligen fått medel från Vetenskapsrådet för att under ett år studera panafrikanska frågor vid Nordiska Afrikainstitutet. Syftet att studera Afrikanska unionen och vilken utveckling unionen går mot.
Men även utanför arbetstid är Mikael Erikssons stora intresse den forskning han ägnar sig åt. Han tycker att det är svårt att separera det arbetet från det privata.
– Forskning innebär ett genuint engagemang. Man har en passion för en fråga eller en företeelse och det kan jag inte tycka är enbart ett jobb, säger Mikael Eriksson och skrattar till.
Men visst har han tid över till annat. Familjen, hustru och tre barn, bor sedan ett år i Knivsta, och även om separationen från Fålhagen i Uppsala var svår så trivs han bra i huset och med närheten till naturen.
– Barnen dominerar förstås min lediga tid. Kontrasten mellan familjelivet och arbetet hjälper till på båda håll. Tiden med barnen är fantastisk, säger Mikael som ser fram mot våren då en ny familjemedlem ska komma.