Det är svårt att göra sig en bild av en människa som vandrat på jorden i 108 år. Jag föreställer mig en bräcklig gammal dam med snövitt hår, insvept i ulliga schalar, medan vi knackar på hemma hos Frida tillsammans med släktingarna Göte Jansson och Leif Pettersson.
Att Frida har vitt hår visar sig vara nästan det enda som stämmer med den bilden. För dagen är det nypermanentat och ligger i vackra lockar, och hennes naglar är målade i en läcker rosa nyans. Och det ska visa sig att orörlig är det sista hon är – vare sig fysiskt eller mentalt.
– Fyller jag 108 år? Är du säker, säger Frida och vänder sig frågande mot sin systerson Göte, medan hon tar emot bukett födelsedagsrosor från UNT. Och när 83-åringen bekräftar, jo, hon fyller faktiskt 108 år, blir hon tyst en lång stund och säger sedan med starkt eftertryck:
– Det var som tusan!
Frida föddes i Skuttunge som yngsta dotter till Johan och Gerda Jansson. Nio av syskonen nådde nådde vuxen ålder.
Familjen bodde från 1911 på Norrgården, Marsta, öster om Bälinge kyrka. Fadern arrenderade lantbruket med 16 kor och fyra hästar. Tidigt fick Frida börja hjälpa till i jordbruket, och hon har mjölkat många, många kor i sitt liv. Efter att ha gått en sexmånaderskurs i huslig ekonomi vid Fackskolan i Uppsala på 1930-talet flyttade Frida till Stockholm där hon fick anställning hos en kapten som bodde i Djursholm. Hon arbetade sedan som biträdande kokerska på Mörby lasarett i två år.
– Men pappa dog när han var 50 år så jag måste flytta hem till Marsta igen och sköta hushållet i Norrgården.
Hennes mamma drev sedan jordbruket i Marsta tillsammans med barnen i några år fram till sin bortgång vid 67 års ålder.
Frida har upplevt två världskrig, och det var under det andra hon träffade sin blivande make Manne. Det ålåg bönderna att ordna husrum åt alla inkallade militärer, och några av dem inkvarterades i Norrgården.
Manne blev sedan byggnadsarbetare på F16 i Uppsala, och de bosatte sig först i Gamla Uppsala och sedan i Lövstalöt, i ett hus som maken själv byggt. Frida arbetade mellan 1953 och 1965 på kaféet Kafferepet som låg mittemot centralstationen i Uppsala. Paret tog 1965 över Mannes föräldrahem i Östanå. Älvkarleby, som de under åren byggde ut. 1982 togs gården över av en släkting, och paret valde då att flytta tillbaka till Uppsala – inte minst med hänsyn till makens synskada.
Manne Pagard avled 1997, och då överlämnade Frida ett grundkapital till en fond, Manne och Frida Pagards minnesfond. Fonden förvaltas i dag av Synskadades riksförbund i Uppsala. Medel delas ut till studieresor och utbildning . Som änka bodde Frida i en lägenhet i Svartbäcken fram tills hon blev 100 år, och hon skötte städning, matlagning och tvätt själv. Sedan 2008 bor hon på Björklingegården i Björklinge.
– Hade det inte varit för trappen i Norrgården hade jag flyttat hem till Göte, säger hon bestämt.
Frida sitter där rak i ryggen i sin fåtölj med rullatorn inom bekvämt räckhåll och betraktar med pigga, klara ögon sina besökare. Inte minst tycker hon att kameraobjektiven och tv-mikrofonen är intressanta, och till skillnad från många andra äldre damer har hon ingenting alls emot att bli fotograferad, utan poserar villigt för de båda unga fotograferna. Vi tittar tillsammans på släktfotografier i en oval valnötsram, och Frida pekar ut alla sina syskon.
– Där är Lisa och där är Elsa och Gunnar! Men är det jag, det där? säger hon kritiskt och pekar på ett av de gamla fotografierna.
Timmen med Frida går fort, men det är inte så att jubilaren själv sviktar. Tvärtom reser hon sig raskt från stolen, greppar rullatorn och anför tåget ut i korridoren: en reporter, två fotografer och två släktingar.
Med hjälp av rullatorn rör Frida sig förvånansvärt snabbt och lätt. Personalen på Björklingegården brukar skoja om att det är bäst att hålla sig ur vägen när hon kommer farandes i full fart i korridorerna.
– Jag kan gå utan den, men då kan jag ramla och slå mig.
Nu väntar 108-årskalaset, och trots att man isnte brukar hissa flaggan på Björklingegården när någon fyller år blir Fridas 108-årsdag ett undantag, lovar personalen:
– För Frida flaggar vi absolut!
Anna Bill