Friluftsliv ett hårt arbetsliv

År 1971 vimlade det av lämlar i Åsele invid Ångermanälven. Med de ivriga små vandrarna kom också rovfåglar i stora flockar till samhället. Lämmelåret 1971 kan ha varit avgörande för Pär Erikssons framtid.
Den gången var han elva, och fascinerades djupt av det han såg.
- Min storasyster tyckte jag skulle gå en fågelskådarkurs som hennes lärare höll. Själv tyckte jag det lät töntigt, men gick i alla fall dit. Kursen var upplagd som en studiecirkel och var fantastiskt kul.
Pär Eriksson är född i byn Hällnäs vid Vindelälven. När han var fem flyttade familjen till Åsele, och när han var tretton gick flyttlasset söderut, som för många andra norrlänningar den här tiden.

- Vi kom till Uppsala 1973. Jag tyckte det var jobbigt att flytta, kanske för att jag var i en känslig ålder och talade konstig dialekt tyckte de andra. Själv tyckte jag att upplänningarna var tröga.
Så fort familjen flyttat till stan gick Pär Eriksson med i Fältbiologerna.
- På den tiden var det verkligt drag kring dem, kommenterar han.
Han började jobba direkt efter nian.
- Jag behövde pengar för att köpa kameror och för att resa. På 70-talet var det lätt att få jobb. Jag slutade och började fyra gånger på Banankompaniet.

Han reste till USA och såg landet "från kust till kust i Greyhoundbuss" och fick uppleva BB King och Muddy Waters i New Orleans. Men de flesta resorna gick i en helt annan riktning: till myrmarkerna i Åsele, i Västerbotten.
- Jag höll till där i 15 år, gjorde inventeringar, skrev reportage och tog bilder åt Norrlandstidningarna.
Parallellt läste han in en gymnasiekompetens på komvux.
- När jag började läsa vid universitetet var jag 27, äldst i klassen, berättar han.

Musik har alltid varit en del av hans tillvaro. Pär Eriksson började spela gitarr som 13-åring, mest av en tillfällighet.
Han hade foto som fritt valt arbete i skolan, och skulle fotografera de elever som valt musik.
- Det slutade med att jag själv satt med en gitarr i famnen och spelade egna låtar jag krattat ner. Musikläraren peppade mig
Pär Eriksson fortsatte senare sin musikaliska karriär i Uppsala som gitarrist i Lars Garage, Uppsalas första reggaeband.
- Vi var mycket i ropet på 70-talet. Sedan dess har jag spelat med kompisar, bland annat i gruppen Grain of Sand. Vi uppträdde på Dylanfestivalen i Östhammar för ett par år sedan.

Skalbaggar är ett senare intresse.
- De flesta i natursvängen börjar med fåglar. Jag är nyfiken av mig, så det var lätt att växla över till blommor. Däremot är ett stort steg att sedan ta tröskeln över till insekter. Dels finns det nästan ingen svensk litteratur, dels finns det 4 500 skalbaggsarter i Sverige att hålla reda på.
För Pär Eriksson var skalbaggarna en kick. Han blev "väldigt aktiv" i Upplands entomologiska förening och satt uppe om nätterna för att att artbestämma insekter.

I dag arbetar Pär Eriksson vid Upplandsstiftelsen, och under sommarhalvåret är han ute i fält ett par, tre dagar, i veckan.
- De flesta tror att man lullar omkring i naturen med ett halmstrå i munnen. Så är det inte alls. Det är ett stressigt, hårt arbete och mycket att hålla reda på, gps-sändare, kameror, kartor och massor av andra prylar.
Ibland är det skönare att gå runt på kontoret och ha total koll på allt.

Pär Eriksson berättar att han till och med kan ha svårt att koppla av i naturen.
- När kompisar vill ha mig med på flugfiske händer det att jag säger: "Ta inte upp mig på något jävla fjäll. Kan vi inte åka till Berlin i stället?"

Friluftsliv ett hårt arbetsliv

Pär Eriksson är bio-geovetare, och kan bland annat en massa om skalbaggar. På fritiden ägnar han sig åt musik, och i ungdomen (som inte är så långt borta, han fyller bara 50) spelade han i Lars Garage, Uppsalas första reggaeband.