Trots att hennes barndom inrymde erfarenheter som ingen någonsin borde få uppleva är Annelie Biehler en varm, öppen person, som har nära till skratt. Här i huset på Sprängbacken – lätt att identifiera på grund av de trehjuliga motorcyklar som står parkerade på gården – har hon och sambon ”Adde” bott i ett knappt år.
Annelie Biehler föddes i Vällingby och togs om hand av sin mormor de första åren. Som 15-åring flyttade hon till Skänninge i Östergötland, och utbildade sig sedan till undersköterska. Hon träffade sina barns far redan som 16-åring, och efter ett 20-årigt äktenskap skilde de sig.
1986 började hon jobba inom vården, och tio år senare tog hon sin sjuksköterskeexamen. Annelie Biehler har under åren arbetat i landstinget i Östergötland, Förenade Care, Kosmo och X-tra i Norge.
– De norska sköterskelönerna låg på det dubbla jämfört med de svenska. Dessutom jobbar norrmännen för fritid hellre än för lön, och tog alltså ut all ledighet i tid i stället för pengar, vilket skapar jobb för svenska sköterskor, säger Annelie Biehler som jobbade tre år i Oslo och Drammen.
Efter återkomsten till Sverige jobbade hon bland annat som sköterska vid ett äldreboende i Mantorp. Det var när hon besökte sin vuxne son i Los Angeles som livet oväntat tog en annan vändning. När hon satt en kväll och slösurfade fick hon kontakt med en svensk, en viss Andreas – mannen som sedan blev hennes stora kärlek.
– Jag träffade honom via nätet. Vi möttes första gången på Hojrock i Västervik 2011. Sex veckor senare kom han ner till Skänninge med en jättebukett rosor, gick ner på knä och frågade om jag ville förlova mig med honom och fortsätta leva ihop med honom, berättar hon kärleksfullt.
Såklart satte ”frieriet” myror i huvudet på henne. Hemma i Östergötland hade hon en fin lägenhet, vänner och ett jobb hon trivdes med.
– Vad gör jag nu? Ska jag lämna allt? Men så tänkte jag på mina erfarenheter från äldrevården, och alla äldre som ångrade allt det som de inte hade gjort.
Så hösten 2011 lämnade hon Östergötland efter alla år för att flytta till ”Adde” i Uppland. De flyttade ihop och köpte våren 2012 huset i Östuna. Hon fick jobb som gruppchef på Förenade Care i Knivsta, men märkte snart att hon förlorade patientkontakten och sade upp sig.
– Jag är nog för social för att vara chef på ett kontor, skrattar hon.
Under en period arbetade hon också som sköterska vid palliativa avdelningen (där döende patienter vårdas) på Löwenströmska sjukhuset.
– Jag är en person som tycker att ärlighet är viktigt – också på en palliativ avdelning. Man måste som personal våga ta det svåra samtalet om döden, säga att: Jag finns kvar här hos dig tills den dagen kommer. Inte ge löften som: ”det löser sig”. Personalen på de palliativa avdelningarna är fantastisk duktiga på att ta de svåra men så viktiga samtalen.
Sedan ett par månader arbetar hon som sjuksköterska på Hammarbygården i Upplands Väsby, med vuxna människor mellan 21 och 65 år med fysiska och psykiska funktionsnedsättningar. Hon har en rik fritid, och delar till stor del intressen med sin man. Hon, som tidigare knappt satt sin fot på ett dansgolv, har blivit en entusiastisk buggare. Hon och maken dansar åtminstone tre gånger i veckan på UBSS .
– Bugg är kul. Det är tryck och drag! Handrörelserna är jätteviktiga, säger hon, höjer händerna i luften och rör graciöst sina handleder för att visa vad hon menar.
En annan passion är trike, trehjulig motorcykel. Både hon och sambon där aktiva i Trike-Drivers, en förening för trehjulingar.
– Och jag gillar trädgårdsarbete, speciellt att pyssla med blommorna. Jag har handgrävt ut land bland all sprängsten, och Adde har snickrat ett jättefint däck.
Att Annelie Biehler har ett stort, varmt hjärta är uppenbart. Men fördenskull är hon ingen gränslös person:
– Den som har fått min tillit kan kontakta mig när som helst, och jag ställer alltid upp. Men om någon sviker mig, eller ljuger för mig, då är det kört. Energitjuvar har ingen plats i mitt liv.