Det finska språket, fritidspolitikers vardag och vad som händer när hönor och kor betar tillsammans – att Sara Antell råkar vara lite förkyld hindrar henne inte från att entusiastiskt kasta sig mellan ämnena. När vi träffas kommer hon från ett möte om ett kollo som planeras på Eda lägergård i sommar.
Sara Antell växte upp i Stockholms innerstad med tre yngre syskon. Hon var en sporttjej som spelade tennis, simmade och löptränade. Båda föräldrarna hade finländskt påbrå: pappa huvudsakligen uppvuxen i Sverige men med finlandsvensk släkt, mamma från en liten finskspråkig stad norr om Åbo.
– Båda jobbade med kulturmiljövård, så det blev mycket museibesök och turer till gamla, och som vi barn tyckte, trasiga hus.
Men sina mest levande barndomsminnen har hon från fantastiska somrar på landet hos far- och morföräldrarna i Finland.
– Vi var ofta i skogen, plockade svamp, blåbär och lingon, och om kvällarna lade vi nät, säger Sara Antell som själv har dubbelt medborgarskap. Hon har funderat mycket kring sin finska identitet.
– Min mamma kom till Sverige på 1970-talet. Jag minns att mamma pratade finska med mig när jag var liten, men det kändes fel, och jag skämdes. Jag har i efterhand förstått att även hon upplevde situationen som jobbig. I dag talar jag barnets finska, och känner att jag skulle vilja säga mer. Språket finns härinne, men vill inte komma ut – fast jag bodde och arbetade i Finland ett halvår. Jag känner stor sorg över det. Mycket av ens identitet sitter i språket.
Hon gick sitt sista gymnasieår på Katedralskolan i Uppsala och tillbringade ett år som utbytesstudent i New Mexico, USA. I samband med det engagerade hon sig ideellt i organisationen AFS som hon arbetade för under ett par år
– Egentligen ville jag till Frankrike, och senare i livet bodde jag där i ett år.
Direkt efter gymnasiet började hon läsa biologi i Uppsala, och talar nostalgiskt om studielokalerna, Zoologen och de gamla fina villorna kring Thunbergsvägen.
En del kurser hölls vid universitetets forskningstation i Fiskebäckskil. Hennes första intryck av Västkusten var starkt:
– När jag snorklade där första gången trodde jag inte det var sant. Jag var ju van vid Finska viken, med ett siktdjup på två centimeter, säger Sara Antell som förutom biologin läste andra kurser, däribland människan och naturen, praktisk svenska, geografi och naturresurs- och miljöekonomi.
– Det räcker inte med att läsa biologi för att förstå det här samhället.
Sara Antell gjorde sitt examensarbete i systemekologi. Hon studerade om artrika planktonsamhällen kunde hantera miljöförändringar bättre än artfattiga. Hon jobbade som lärare i biologi och matematik ett år, men bestämde sig sedan för att satsa på en licentiatavhandling som hon slutförde 2006.
– Jag jobbade med höns och gäss på tre gårdar i Uppland och lät dem beta tillsammans med nötkreatur som en del i ett fungerande system. Jag ville se om man kunde få ut mer av hönsens utevistelse. Resultaten pekade mot att man skulle kunna få ut mer av betet genom att låta djurslagen beta samma marker. Korna undviker sin egen gödsel och därför blir det gödselrator, obetade fläckar som gärna utvecklas till ogräshärdar. Men gässen betade flitigt runt dem, och även hönsen hittade mycket ätbart och tycktes ha roligt med att sprätta i kogödslet. Och marken blev slät.
Sedan fick hon en tjänst på numera nedlagda Centrum för uthålligt lantbruk vid Sveriges lantbruksuniversitet, där hon undervisade, skrev och sammanställde rapporter. I dag arbetar hon bland annat som lärare på Eda naturskola. Hon tycker att det är ett privilegium att få vara ute på dagarna och upptäcka naturen tillsammans med barnen.
Sara Antells politiska engagemang startade 2002 i samband med att Knivsta blev egen kommun. Hon var nyfiken och ville se hur den lokala politiken fungerade
– Jag tror ju på närdemokrati och det lokala ansvaret, men var egentligen inte intresserad av partipolitik. I dag är Miljöpartiet inte stort men vi kan ändå vara med och påverka och agera på det lokala planet. Att engagera sig i lokalpolitiken är något vi alla borde prova på. Vi kan påverka utvecklingen om vi vill, säger Sara Antell.
Hon har också varit med och startat en lokal omställningsgrupp, en del i den internationella rörelsen Transition Towns, i Knivsta.
– Det handlar om att växla ner och förbereda oss för en framtid som kommer att se mycket annorlunda ut mot vad vi är vana vid.