Han har sett delar av sin arbetsplats spolas bort av den ödesdigra tsunamin som drabbade bland annat Thailand 2004. Men sedan drygt tre år tillbaka är Robert Lindersson på betydligt torrare och säkrare hembygdsmark och med fast jobb på en av Tierps restauranger. Hans dagliga uppdrag är att som kock anställd hos T&P kök och bar driva lunchrestaurangen på Atlas Copco Tierpsverken.
När han tar emot UNT för intervju, i god tid innan födelsedagen, är efterarbetet till dagens lunch avklarat.
Av dagens rätt lasagne, som självklart inslag i den italienska temaveckan, finns inte ett spår kvar. Varenda portion gick åt. Till nästa dag vankas pestofyllda kycklingfiléer, som ska förberedas innan kocken får gå hem.
Robert Lindersson tar itu med att göra filéerna klara för stekning. Omsorgsfullt skär han en ficka i varje filé och spritsar in pesto med vana handgrepp.
Hans största bekymmer gällande kycklingrätten är att merparten av de levererade filéerna är i jumbostorlek. Onödigt stora för arbetare i modern verkstadsmiljö, onödigt stora för att kocken ska känna att han har balans i köksekonomin, kanske så stora att de ökar risken för svinn.
Bortsett från kycklingbryderiet verkar Robert Lindersson stortrivas med jobbet att sköta en lunchrestaurang och han gillar utmaningen att tillgodose samma lunchgäster dag efter dag.
– Bra arbetstider, säger han också om att starta klockan sju med att börja förbereda dagens lunch och salladsbuffét.
Bra, betyder i jämförelse med fysiskt och socialt nötande kvälls- och helgarbete på vanliga krogar.
– Lärorikt att få klara sig själv, lägger han till
– Många kanske tror att man inte behöver så mycket kompetens i en personalrestaurang.
Enligt Robert Lindersson är det precis tvärtom. Han menar att en rätt grön kock kan klara sig, med ett fåtal rätter och handgrepp, på en a la carte-restaurang. Lunchmat till samma gäster, fem dagar i veckan, ställer helt andra krav på mångsidigt kunnande.
Synpunkter från de trogna gästerna samlar han in via matråd.
– Och vill de inte säga rätt ut till mig kan de höra av sig via sina produktionsledare.
Återkommande önskemål gäller riktigt kött med bearnaise. Lasagne är som framgått alltid en hit. Nachopanerad kyckling är en annan favorit. Även fisk och leverbiff går bra.
– Men inälvsmat är knepigt.
Av hel lever skulle nog inte gå åt så mycket tror, lunchkocken.
– Vissa vill ha pizza, men det tycker inte jag är en fullvärdig lunch ur näringsperspektiv. Det får inte vara för fet mat. Även om det är en fabrik så är jobben ganska stillsamma.
För övrigt förefaller han ha lyckats i sin ansträngning att skapa en stämning av kvarterskrog. Och han vill inte svara på frågan om vad han ser som sitt verkliga paradnummer i köket.
– Jag är nog duktig på att leverera enkel och god mat på kort tid i stora mängder, säger han och får det att låta lätt.
En lättsam säkerhet delvis formad ombord på flottans fartyg. Där tränad i kökstjänst i hårt väder, med en fot på durken och en i väggen.
Liksom de som han beskriver socialt utvecklande omgångarna som säsongskock på Cypern och i Thailand.
Och det är där som tsunamin rullar in.
– Andra säsongen i Thailand blev kort. Jag bodde 50 meter från stranden, men på tredje våningen. Jag stod på balkongen när andra vågen kom. Stället jag jobbade på var bortspolat. Det var overkligt. Jag stannade två veckor till, men jobbsäsongen var ju över.
Rutin till trots betyder inte att det inte finns kvar att lära. Ständigt nyfiken letar Robert Lindersson ny kunskap och nya kökserfarenheter, även som resenär.
– Gärna till Frankrike. Jag har inte varit i USA. Det kanske inte lockar matmässigt, men där finns allt. Och sushi tycker jag är jättegott. Det skulle vara riktigt kul att lära sig juste sushi.
Och han känner få gränser i köket. Tackar inte nej till mycket.
– Jag har käkat myror, larver, skalbaggar och gräshoppor, säger han utan antydan till obehag.
– Men testiklar och ögon kan jag avstå.