Ända upp i 50-årsåldern sa hon alltid att hon haft en bra barndom och funderade inte över varför hon hade mardrömmar varenda natt, varför hon aldr ig kunde låta bli att läsa menyer – och varför hon alltid såg till att frys och kyl var fyllda. Det var inte förrän Eileen Rönnlund Holmgren drabbades av utmattningssyndrom och började gå i terapi som sanningen sakta och smärtsamt kom i dagern: hon hade tvärtom ett helvete som barn, och fick ständigt uppleva hur hennes mamma, författarinnan Sara Ranta Rönnlund, misshandlades.
– Jag lärde mig tidigt stänga öronen. Det blev min skyddsmekanism, och ett sätt att slippa minnen. Jag förträngde allting tills jag började gå i terapi.
Hemma hos Eileen Rönnlund Holmgren är det varmt och välkomnande. Av en slump träffas vi den dagen hennes mamma skulle ha fyllt 109 år.
Eileen Rönnlund Holmgren föddes i Gällivare och fick sitt namn efter den enda socialarbetare som verkade där på den tiden. Hennes första år var lyckliga, och hon talar kärleksfullt om sin pappa, som trots att hans leder var söndervärkta av reumatism ofta bar henne
– Pappa sjöng alltid Blott en dag för mig. Han hällde kärlek över mig trots sitt tunga slit på sågverket. Jag tror att mina 5,5 år med pappa räddade mig. Senare kunde jag återvända till minnet av hur det var att aldrig vara rädd.
För när hennes pappa dog började mammans förste man trakassera henne och barnen. Eileen Rönnlund Holmgren berättar sakligt om misshandeln, om att alltid vara rädd och hungrig, om hårt arbete.
– Var man en fattig unge fick man hjälpa till hemma. Skolans värld var långt borta: att skriva uppsats om sina julklappar när man inte fått några, att skriva om sommarlovet när man inte haft något.
När hon var elva år flyttade hon och hennes mamma till Uppsala.
– Hon ville absolut att jag skulle ta studenten, och kunde inte hitta tillräckligt med jobb däruppe i Gällivare. Hon sa ofta: ”En dag ska den vita mössan vara på ditt huvud. Du ska få det jag aldrig fick”.
Och i Uppsala fanns det gott om arbeten. Hennes mamma skaffade sig tre jobb och arbetade mellan kl 7–23. Hon städade vid Institutionen för språkvetenskap, var hemhjälp åt en rik familj i Sunnersta och hade tungt fabriksstäd på kvällarna.
Själv bar Eileen Rönnlund Holmgren ut tidningar, städade på ett postkontor och packade bröd på ett bageri.
Huset i Gällivare såldes, och mamman Sara Ranta-Rönnlund tog ett banklån för att kunna köpa ett litet hus på Hagundagatan.
– Först nu vet jag hur hon kunde få det där lånet. På en tillställning för några år sedan träffade jag en bankanställd som mindes mamma, och hur övertygande hon varit.
Eileen Rönnlund Holmgren var mobbad i skolan. I Gällivare var hon en lappunge med fula kläder, och det blev inte bättre i Uppsala.
– Min norrländska mamma såg annorlunda ut. Hon hade långa kjolar och var bara 142 cm lång, säger Eileen Rönnlund Holmgren som efter flickskolan började i Skrapan. Inte förrän hon var 15 började hon tycka om skolan.
– Jag hade inte kunnat fokusera på skolarbetet, inte förrän jag blev alldeles trygg med att ingen skulle göra min mamma illa.
1968 tog hon studenten, samma dag som hennes mamma gick i pension. Ett år efter examen gifte hon sig.
– I dag kan jag förstå min brådska. Jag längtade efter familjeliv, säger Eileen Rönnlund Holmgren, som läste engelska, fonetik och allmän språkvetenskap vid Uppsala universitet. Därefter började hon utbilda sig till socionom i Stockholm, bara ett par veckor efter att hon följt sin mor till sista vilan.
1978–92 arbetade hon som socialsekreterare i Gottsunda och Gamla Uppsala. Från 1992 var hon egen företagare med handlednings- och utbildningsuppdrag, och har jobbat inom socialtjänst från Staffanstorp till Haparanda.
– Jag besökte sju kommuner i veckan och hade 70 timmars arbetsvecka i många år. Mitt liv har varit fyllt av arbete, jag har aldrig haft ro att sitta. Om jag inte hade haft händerna fulla hade jag ju börjat minnas.
Hennes mamma skrev fyra böcker efter pensioneringen, och själv har Eileen Rönnlund Holmgren just kommit ut med en självbiografisk uppföljare: Måndagar med Kerstin – om en resa till hunger och skräck.
– Jag skrev boken till mina barn, men vill att alla läser den, och att man börjar åtgärda dagens barnfattigdom. Fattiga barns skrik hörs fortfarande inte.