Man behöver inte gå länge på en kyrkogård för att lägga märke till att de minnessaker som människor lägger på sina käras gravar blir allt mer personliga och individuella.
Så här inför alla helgons dag brukar traditionella kransar av gran- eller tallris smycka gravarna, kanske kompletterade med lite ljung. Men enligt floristerna blir det allt populärare med hjärtan i grön mossa, prydda med torkade blom- eller fröställningar och kanske en vit ros.
På internet finns mängder av sidor med tips på gravprydnader man kan tillverka själv; ja till och med tips till den som vill rita en gravsten. För på samma sätt som begravningar och dödsannonser har blivit allt mer personligt utformade, så håller en likadan utveckling på att ske vad gäller de föremål vi väljer att smycka våra anhörigas gravar med.
Inom judisk tradition är det sed att lägga en sten vid den grav man har besökt. En variant på temat har blivit mycket påtaglig på våra kyrkogårdar under senare år. Men de små släta vita stenarna som läggs på gravarna bär i den protestantiska världen texter och hälsningar, budskap som ”Saknar dig för evigt”, ”Älskade pappa”, och ”Sov gott, farmor”.
Och kanske är det den katolska traditionen som gjort att det numera vimlar av änglar på våra kyrkogårdar. De är inte bistra, vuxna ärkeänglar med bart huggande svärd, utan knubbiga, små keruber som slagit sig ner på gravstenarna i sin eviga vaka.
En annan populär utsmyckning på dagens kyrkogårdar är små vita duvor, gärna i grupper om flera, som placeras ut vid graven. Duvan är en klassisk, kristen symbol för Den helige ande.
På kyrkogårdsvandringen kan man upptäcka än mer personliga minnessaker på gravarna, som en liten replik av Frihetsgudinnan gjuten i tenn, leksaksbilar, en konstgjord tulpan med lysdioder och porslinshundar. En del anhöriga uppmärksammar årstidernas växlingar, och därför återfinns både domherrar i sten, påskägg och midsommarstänger numera på svenska gravar,
Men vi är också mottagliga för influenser från andra kulturer. Om det vittnar mosaiker i olikfärgade småstenar och glasbitar på svenska gravar. Bruket är vanligt i varmare länder där det inte är möjligt att hålla blommor vid liv i hettan, och förklarar varför det muslimska gravkvarteret i Berthåga ser ut som det gör.
Kristiina Husgafvel är handläggare på kyrkogårdsförvaltningen i Uppsala, och har också uppmärksammat förändringarna i vårt sätt att dekorera gravarna.
– Även begravningarna blir ju allt mer individuellt utformade. Jag tror att människor ser vad andra har gjort för att pryda sina gravar och inspirerats själva.
Tidigare var den allmänna uppfattningen för vad som var ”tillåtet” mycket striktare, i dag har man en mer liberal attityd till minnessaker på gravar.
– Förr plockade kanske kyrkogårdspersonalen bort otillåtna saker mycket snabbare än i dag. Men nu ser vi ett generationsskifte, och de yngre är mer tillåtande.
Det enda som i skrift är uttryckligt förbjudet är att pryda en grav med är konstgjorda växter, men Kristiina Husgafvel tycker att det kanske kan vara dags att formulera om reglerna så att de även omfattar andra föremål.
– Plastblommor är inte vackra när de har utsatts för vädrets makter alltför länge. Men å andra sidan finns det i dag konstmaterial som är betydligt tåligare än plast.
Hon säger att gravens helhetsintryck är det viktigaste, att den är i värdigt skick och ser snygg och prydlig ut.
– Ibland kan det bara bli för mycket, om den till exempel pryds av en massa små nallebjörnar, som inte ser så roliga ut efter ett år.