Man behöver inte gÄ lÀnge pÄ en kyrkogÄrd för att lÀgga mÀrke till att de minnessaker som mÀnniskor lÀgger pÄ sina kÀras gravar blir allt mer personliga och individuella.
SÄ hÀr inför alla helgons dag brukar traditionella kransar av gran- eller tallris smycka gravarna, kanske kompletterade med lite ljung. Men enligt floristerna blir det allt populÀrare med hjÀrtan i grön mossa, prydda med torkade blom- eller fröstÀllningar och kanske en vit ros.
PÄ internet finns mÀngder av sidor med tips pÄ gravprydnader man kan tillverka sjÀlv; ja till och med tips till den som vill rita en gravsten. För pÄ samma sÀtt som begravningar och dödsannonser har blivit allt mer personligt utformade, sÄ hÄller en likadan utveckling pÄ att ske vad gÀller de föremÄl vi vÀljer att smycka vÄra anhörigas gravar med.
Inom judisk tradition Ă€r det sed att lĂ€gga en sten vid den grav man har besökt. En variant pĂ„ temat har blivit mycket pĂ„taglig pĂ„ vĂ„ra kyrkogĂ„rdar under senare Ă„r. Men de smĂ„ slĂ€ta vita stenarna som lĂ€ggs pĂ„ gravarna bĂ€r i den protestantiska vĂ€rlden texter och hĂ€lsningar, budskap som âSaknar dig för evigtâ, âĂlskade pappaâ, och âSov gott, farmorâ.
Och kanske Àr det den katolska traditionen som gjort att det numera vimlar av Ànglar pÄ vÄra kyrkogÄrdar. De Àr inte bistra, vuxna ÀrkeÀnglar med bart huggande svÀrd, utan knubbiga, smÄ keruber som slagit sig ner pÄ gravstenarna i sin eviga vaka.
En annan populÀr utsmyckning pÄ dagens kyrkogÄrdar Àr smÄ vita duvor, gÀrna i grupper om flera, som placeras ut vid graven. Duvan Àr en klassisk, kristen symbol för Den helige ande.
PÄ kyrkogÄrdsvandringen kan man upptÀcka Àn mer personliga minnessaker pÄ gravarna, som en liten replik av Frihetsgudinnan gjuten i tenn, leksaksbilar, en konstgjord tulpan med lysdioder och porslinshundar. En del anhöriga uppmÀrksammar Ärstidernas vÀxlingar, och dÀrför Äterfinns bÄde domherrar i sten, pÄskÀgg och midsommarstÀnger numera pÄ svenska gravar,
Men vi Àr ocksÄ mottagliga för influenser frÄn andra kulturer. Om det vittnar mosaiker i olikfÀrgade smÄstenar och glasbitar pÄ svenska gravar. Bruket Àr vanligt i varmare lÀnder dÀr det inte Àr möjligt att hÄlla blommor vid liv i hettan, och förklarar varför det muslimska gravkvarteret i BerthÄga ser ut som det gör.
Kristiina Husgafvel Àr handlÀggare pÄ kyrkogÄrdsförvaltningen i Uppsala, och har ocksÄ uppmÀrksammat förÀndringarna i vÄrt sÀtt att dekorera gravarna.
â Ăven begravningarna blir ju allt mer individuellt utformade. Jag tror att mĂ€nniskor ser vad andra har gjort för att pryda sina gravar och inspirerats sjĂ€lva.
Tidigare var den allmĂ€nna uppfattningen för vad som var âtillĂ„tetâ mycket striktare, i dag har man en mer liberal attityd till minnessaker pĂ„ gravar.
â Förr plockade kanske kyrkogĂ„rdspersonalen bort otillĂ„tna saker mycket snabbare Ă€n i dag. Men nu ser vi ett generationsskifte, och de yngre Ă€r mer tillĂ„tande.
Det enda som i skrift Àr uttryckligt förbjudet Àr att pryda en grav med Àr konstgjorda vÀxter, men Kristiina Husgafvel tycker att det kanske kan vara dags att formulera om reglerna sÄ att de Àven omfattar andra föremÄl.
â Plastblommor Ă€r inte vackra nĂ€r de har utsatts för vĂ€drets makter alltför lĂ€nge. Men Ă„ andra sidan finns det i dag konstmaterial som Ă€r betydligt tĂ„ligare Ă€n plast.
Hon sÀger att gravens helhetsintryck Àr det viktigaste, att den Àr i vÀrdigt skick och ser snygg och prydlig ut.
â Ibland kan det bara bli för mycket, om den till exempel pryds av en massa smĂ„ nallebjörnar, som inte ser sĂ„ roliga ut efter ett Ă„r.