Grönskan var en sensation

- Mina första intryck av stan är outplånliga. Vi kom mitt i sommaren, och det var ett stort ögonblick att ta in allt det gröna. Regnandet var nästan lika sensationellt. Jag kommer från ett område med mycket öken.
Det enda Ricardo Rodrigues visste om Uppsala var att det var en universitetsstad. I skolan hemma i Chile hade han läst om Celsius, med termometern, som kom från Uppsala.
Familjen lämnade Chile som flyktingar 1985, och ingick i den andra vågen av chilenska flyktingar som kom till Sverige.
Ricardo Rodrigues är född och uppvuxen i hamnstaden Antofagasta i norra Chile. Han var tidigt sportintresserad och ägnade sig främst åt friidrott.
- Jag tyckte om att springa, och att kasta saker - kula och diskus. Friidrott var min grej. Jag är fortfarande sportintresserad fast i mindre grad. Mina barn upptar mycket av min tid.

Ricardo Rodrigues anser i dag att han och hans familj kom till Sverige under en period med "bra klimat". Men det var ändå svårt för en 15-åring att anpassa sig till ett nytt språk och en ny kultur. Och det blev inte lättare för honom att se hur enkelt det gick för hans småsyskon.
- Min lillasyster var tre år och min bror sex när vi kom. Det kändes frustrerande att upptäcka att de bara efter någon månad kunde tala svenska med barnen ute på gården, säger Ricardo Rodrigiez och gör en grimas åt minnet.
Han var själv fast besluten att lära sig svenska redan från början.
- Gör man inte det så blir det svårt att komma in i samhället.
1988 lämnade Ricardo Rodrigues Uppsala och flyttade till Luleå för att börja läsa vid universitetet.

- Jag ville se andra delar av Sverige, och bodde även i Kiruna några månader. På den tiden fanns en flyktingförläggning där, och ibland jobbade jag extra som tolk mellan studier och andra jobb.
Han berättar om befolkningen i Svappavaara och Kiruna, som tog emot flyktingarna på ett helt annat sätt än söderut, vilket gjorde att människorna snabbt anpassades till varandra.
- Det enda problemet var att många däruppe talade finska också, skrattar han.

När han pluggade i Luleå träffade han också Jaqueline från Nicaragua vid en busshållplats, kvinnan som skulle bli hans livskamrat och mor till hans barn.
I dag har Ricardo Rodrigues jobbat på Arlanda i nio år. Att han hamnade där var en slump. Han fick sommarjobb i en tax free-butik, och efter en tid fast anställning vid SAS Trading. När verksamheten lades ner erbjöds personalen andra jobb.
- Jag stannade kvar och har sedan dess haft olika anställningar på SAS. Vi har fin sammanhållning och jag trivs bra. Ingen dag är den andra lik. Det händer alltid mycket på Arlanda, säger Ricardo Rodrigues, som har kontakt med alla sorters passagerare.
Charterresenärerna är hans favoritkategori ("lugna, glada och förväntansfulla"), medan businessclassfolket återfinns i motsatta änden ("krävande och jobbiga").

- Arlanda är mycket mer än en flygplats, med massor med restauranger, företag och firmor. Det är som ett litet samhälle i det stora samhället, säger han filosofiskt och berättar sedan entusiastiskt om den samlade språkkompetens som personalen besitter.
Han jobbar tuffa skift, börjar ibland vid tre-, fyratiden på morgonen. Musik och träning hjälper honom att varva ner från skiftarbetet. Ricardo Rodrigues tycker också om att skriva, små noveller, kåserier och betraktelser.
- Jag gillar att tänka igenom saker och ting. Det var därför jag tyckte filosofi var ett så intressant ämne.

Hur hade hans liv varit om han inte kommit till Sverige?
- Det är svårt att föreställa sig. Min första tanke är att jag ju inte skulle ha träffat min fru om vi hade stannat kvar. Nej, det var bra att vi kom hit. Men visst kan man bli lite filosofisk. Jag var 15 när vi kom, och nu tänker jag: "Oj! 40! Hur gick det till"?

Grönskan var en sensation

Ricardo Rodrigues kom till Sverige från Chile när han var 15 år. Efter bara några år flyttade han till Luleå för att läsa på universitetet där, och jobbade extra som tolk på flyktingförläggningen.