Johanna Ahlstedt, Uppsala, har fyra gudbarn och var själv bara 15 år när hon blev gudmor för första gången.
Hon tyckte att det kändes fint och roligt att bli utvald men tänkte inte så mycket på vad uppdraget egentligen innebar. I dag har hon hunnit landa i sin roll och känner att det viktigaste är att skapa en egen relation med sitt gudbarn. Tre av hennes gudsöner är kusinbarn och det fjärde gudbarnet är vännen Susanne Graners yngsta son Oskar. När Johanna Ahlstedt för fem år sedan fick förfrågan om hon ville bli hans gudmor blev hon överraskad.
– På min sida är alla släkt med sitt gudbarn. Självklart kände jag mig förstås hedrad och tvekade inte inför uppdraget.
Även i Oskars familj är sedvänjan att det finns en släktskapsrelation mellan gudförälder och gudbarn men hans föräldrar, Susanne och Magnus Graner, valde att gå ifrån den traditionen.
– Släkten finns alltid där. De har redan en relation till våra barn så vi ville i stället knyta våra närmas te vänner ännu närmre och se till att även våra barn fick en speciell relation till dem, säger Susanne Graner.
För både Johanna Ahlstedt och Susanne Graner var det en självklarhet att ha gudföräldrar till sina barn.
– Jag tror inte jag känner någon som inte har det, det var naturligt i och med dopet, säger Susanne Graner och Johanna Ahlstedt håller med.
Men så ser det inte ut för alla. Maria Rengård Sivertsson är präst i Svenska kyrkan. Hon uppskattar att drygt hälften av dem som döper sina barn utser gudföräldrar.
– Lika ofta är det släktingar som nära vänner och vanligast är att ha två, en av varje kön.
Faktorer som styr valet av, och om man ska ha, en gudförälder, är bland annat hur traditionen i familjen ser ut. Sederna är olika i landet. Detsamma gäller själva begreppet.
I kyrkans formella bevis heter det fadder men Maria Rengård Sivertsson tror att gudförälder är den vanligaste benämningen i talspråk.
Gudföräldraskapet har förändrats till sitt innehåll. När uppdraget instiftades var den främsta funktionen att, vid händelse av föräldrarnas bortgång, gå in som adoptivförälder och se till att barnet fick en kristen fostran. Maria Rengård Sivertsson tror att andra faktorer därmed var viktiga vid valet av person.
– Gudföräldern skulle ha en ekonomisk möjlighet att ta hand om ett extra barn eller kunna tillföra familjen status genom sin position.
Under medeltiden var funktionen mycket viktig. Bandet till ett gudbarn ansågs vara så starkt att det liknades med andligt släktskap.
I dag finns inget krav på att man ska vara beredd på att ta hand om barnet på heltid. Svenska kyrkan betonar dock ändå vikten av att vägleda barnet i den kristna tron och att speciellt komma ihåg dopdagen. Enligt dem är rollens grundfunktion fortfarande densamma: en gudförälder ska finnas där när ingen annan kan.
För Susanne Graner fanns delvis rollens ursprungliga idé i tankarna vid valet av gudmor.
– Jag tänkte inte direkt att Oskar skulle bo hos dem, däremot att de skulle ha en särställning och ta ett extra stort ansvar om någonting skulle hända oss.
För Johanna Ahlstedt är det viktigaste med uppgiften att ta sig tid och visa att man bryr sig lite extra. Just dopdagen har hon inte tänkt på att uppmärksamma men däremot andra bemärkelsedagar.
Tanken om att man ska vara beredd på att bli adoptivförälder tycker hon inte känns lika aktuell längre då samhället ser annorlunda ut i dag.
– Självklart finns den frågan kvar i bakgrunden men framför allt är det viktigt att finnas till hands om något skulle hända. Då har man har en uppgift att se till att barnet inte far illa.
Susanne Graner, säger att Oskar är väl medveten om att Johanna Ahlstedt har en speciell relation till honom.
– När Johannas barn, Louise, kom till världen för snart ett år sedan, utbrast Oskar förtjust: Louise är ju Johannas barn och Johanna är min gudmor så alltså måste Louise vara min lillasyster.