Han är en duktig, nyfiken forskare, hon tycker om att skriva. Av en slump möttes de båda i släktforskningssammanhang, och det var så deras gemensamma baby, boken Gustaf, kom till.
Göran Källgården har släktforskat sedan mitten av 1980-talet, och för länge sedan kartlagt sin egen släkt. Men i alla år har han samlat på sig ”bonusmaterial”, intressanta händelser han hittat i kyrkböckerna. Historierna återger han dels under berättarkvällar, dels i sin bok Vargjakt, emigranter och en drunknad griskulting från 2006.
– Gustaf började redan då dyka upp då och då, men det var i december 2004 som han drabbade mig med full kraft. Jag satt på landsarkivet och läste igenom 1846 års vinterting, och där fick jag se en inlaga han skrivit, en mycket gripande historia där han redogör för sina livsförutsättningar. Det var nog någon stark empatigen som fick mig att vilja gå vidare och veta mer om honom, säger Göran Källgården.
Han dammsög massor av källor för att samla mer material om Gustaf, som föddes 1810. Resultatet blev en stor mängd (2 000) renskrivna sidor med grundmaterial. Men Göran Källgården var ändå inte nöjd. Han kände att han behövde någon som kunde levandegöra Gustafs liv från vaggan till graven.
– Materialet förtjänade en mycket bättre författare än jag, och jag frågade flera personer jag vet är duktiga att skriva. Men de vågade inte, eller hade inte tid, så materialet hamnade i den berömda byrålådan.
Eva Emanuelsson och Göran Källgården möttes första gången under ett öppet hus för släktforskare i Enköping.
– Det var en ren slump. Jag släktforskar själv, och behövde hjälp med material eftersom jag skulle skriva en bok om min mammas släkt, säger Eva Emanuelsson, som då fick råd och tips av Göran Källgården. Sedan skrev hon sin bok, och det gick 3,5 år innan de möttes för andra gången – i ett liknande sammanhang i Tillinge.
– Då visade hon upp sin färdiga bok för mig. Jag var imponerad och tyckte om hennes sätt att skriva, säger Göran Källgården, som en vecka senare ringde upp henne och berättade om Gustaf och sitt material.
– Han tyckte att jag var den rätta personen att skriva boken, och föreslog att jag skulle titta på hans forskning. Jag gjorde det ärligt talat mest för att jag var nyfiken på hur en forskare jobbar, säger Eva Emanuelsson, vars litterära förebilder i arbetet har varit Elsie Johansson och Gerda Antti.
Det dröjde inte länge förrän också hon drabbades av Gustaf: forskningsarbetet var gediget och hans livsöde intressant och gripande.
– Jag kände att det skulle kunna vara kul, jag gillar ju att skriva. Att utgöra länken mellan arkiven och läsarna, ge liv åt fakta, skulle vara en utmaning som jag ville anta. ”Tid kan jag ta mig, kännedom om materialet kommer jag att få”, minns jag att jag tänkte, säger Eva Emanuelsson.
Hon har prioriterat skrivandet under en stor del av sin lediga tid de senaste 2,5 åren. Det sista kapitlet skrev hon i mars år. Hon och Göran Källgården har hela tiden fört en ständig dialog, och nyskrivna kapitel har regelbundet droppat in i hans mejlbox.
– Vi har samarbetat på ett smidigt sätt, och varit eniga om stil, språk och grundvärderingar, säger Eva Emanuelsson.
Inför utgivningen har de gått igenom boken ett par gånger tillsammans, och även anlitat utomstående lektörer.
– Och vi har varit mycket noggranna med forskningen, och har besökt de platser i Enköping, Strängnäs ochUppsala där romanen utspelas. På Gustafs 200-årsdag 6 juni i år firade vi med att och dricka champagne på den gård där han föddes, säger Göran Källgården.
Nu är det dags för nästa steg: att marknadsföra boken och möta läsarna. Förutom samlingen på Lotsen ska boken presenteras i Strängnäs och på landsarkivet i Uppsala 13 november. Eva Emanuelsson och Göran Källgården har också startat en Gustafblogg – och bildat Gustaf sällskapet.