Martin Dahlö har ett yrke som sätter myror i huvudet på de flesta, men så är han också van att förklara vad han gör på jobbet hela dagarna.
Martin Dahlö växte upp i Hässelby utanför Stockholm. Han gick i Hässelby Villastads grundskola i nio år.
– Det var kul att vi i klassen fick så många år gemensamt. Det skapade en bra gemenskap, säger Martin Dahlö, som minns att klasskompisarna under högstadietiden brukade träffas hemma hos en kamrat där de hade filmkvällar.
Efter nian splittrades dock klassen, och Martin Dahlö fortsatte som den enda i kompisgänget i Blackebergs gymnasium. Han var osäker på vad han ville bli, men det lutade åt något naturvetenskapligt. Han var inte extremt intresserad av datorer, men gillade att spela Team Fortress II.
Martin Dahlö gjorde lumpen som radiolänk/sjukvårdare på S1 i Enköping, en tid han minns med glädje.
– Vi satt i en husvagn ute i skogen och förlängde radiosignaler som skarvsladdar. Det var fint, för därute i skogen fanns inga befäl. Huvudsaken var att allt fungerade.
Under militärtjänstgöringen läste han utbildningskataloger och kollade olika studiealternativ.
– Jag tyckte att civilingenjörs- eller bioinformatikerutbildningen verkade spännande. Bioinformatikeryrket hade jag likt många andra inte hört talas om tidigare, säger Martin Dahlö, som ofta får förklara vad han jobbar med.
Han kom till Uppsala, dels för att han ville plugga i en stad med stark universitetsprägel, dels för att han bestämt sig för att det över huvud taget skulle vara nyttigt att flytta till en ny stad.
– Tidigare hade jag inte behövt plugga så mycket, men nu upplevde jag en rejäl höjning av tempot och fick anstränga mig, säger Martin Dahlö som innan han var färdig civilingenjör i bioinformatik tillbringade ett år som utbytesstudent på nya Zeeland. Han talar lyriskt om palmer och regnskogar i norr och om fjordarna i södra delen. Där bodde han i studentkorridor, reste runt i landet och fick många nya vänner.
– Tack vare det har jag varit i Tyskland ett flertal gånger och hälsat på kompisar.
Ämnet bioinformatik beskriver han vant och pedagogiskt som ”en blandning mellan genetik och datorer”.
– Forskning inom genetik kräver alltid datorkunskap. Dna-spiraler har många bokstäver: 23 kromosompar innehåller 3 miljarder bokstäver.
För att hålla reda på alla siffror kopplar han ihop ett dussin datorer åt gången, som tillsammans förmår bearbeta det väldiga materialet. Martin Dahlö jobbar sedan två och ett halvt år på Scilifelab och Uppmax, ett superdatorcenter i källaren på Ångströmlaboratoriet, men han styr sina datorer från Akademiska sjukhuset.
– Jag ägnar mycket tid åt analyser, läser dna och kollar prover från djur och människa, säger Martin Dahlö, som visar sig ha en ödmjuk inställning till sitt jobb. När jag säger att det låter imponerade och komplicerat svarar han genast:
– Bilmekaniker är lika magiska för mig. Även konstnärliga yrken tycker jag är imponerande, för att det inte är min starka sida.
Sin sambo Maria träffade han under studietiden, hos gemensamma kompisar i hus 9, våning 3 i Flogsta.
– Vi träffades första gången 2004, men blev tillsammans först 2007. Först umgicks vi som vänner, och så helt plötsligt klickade det. Hon är i dag civilingenjör i miljö- och vattenteknik, och arbetar med VA-utbyggnad i Norrtälje kommun, säger Martin Dahlö.
De senaste fyra åren har han varit engagerad i det lokala ingenjörsförbundet. Det har han nu lämnat till förmån för engagemang i sin bostadsrättsförening. Paret flyttade i november till en lägenhet i Stabby, och har haft fullt upp med att fixa den under hösten.
– Mina engagemang bottnar i samma sak: jag visste inte vad facket gjorde och tyckte att det bästa sättet att ta reda på det var att engagera sig. Det är samma sak nu, med bostadsrättsföreningen. Ja, och så är det kul att kunna påverka förstås.