Det är fredag och vi är halvvägs genom förmiddagens pass på Friskis och Svettis i Ultuna. Även om det är ett så kallat softpass börjar det kännas i kropp och andetag, men det är bara att bita ihop och följa instruktören Ingrid Hovstadius rörelser. Och lite lättare känns det allt när hon skickar ut små kluriga grimaser och uppmuntrande leenden till deltagarna.
– Trivs man med att vara en centralgestalt och tycker om att peppa andra personer är det här jättekul, säger Ingrid Hovstadius om att leda träningspass.
– Och så tycker jag om att få bestämma, och det får man ju också göra, lägger hon till.
Friskis och Svettis startades 1978, men det dröjde till 1985 innan någon förening kom igång i Uppsala. En nära vän till Ingrid Hovstadius var en av initiativtagarna och själv blev hon indragen kort tid därefter.
– Jag kom med i styrelsen på en gång. Jag har alltid motionerat och jag hade tränat mycket på gamla Svettis hos Studenthälsan och sprungit marathon tidigare.
Föreningen har vuxit enormt sedan dess och består i dag av en organisation som omsätter 60 miljoner kronor med lokaler på tre platser i Uppsala. Ingrid Hovstadius själv har gått från att vara oavlönad ledare i de skolgymnastiksalar som man lyckades hyra in sig hos till att i dag vara verksamhetschef. Vi skulle kunna ägna hela intervjun åt att prata om händelser ur föreningens snart 30-åriga historia, men vi nöjer oss med en liten pikant detalj om hur det gick till när Friskis och Svettis inledde sin verksamhet i Ekeby och hyrde in sig hos ett ”värstinggym” som drevs av den så kallade Uppsalamaffian.
– Jag satt och hade hyresförhandlingarna med Stefan Eriksson och de andra ledarna. Och jag minns att jag i samma veva höll ett träningspass hos polisen en gång i veckan. Jag försökte få poliserna att komma på mitt intensivpass i Ekeby också, och när jag berättade var det låg började de skratta högt. De hade ju spanat där länge, berättar Ingrid Hovstadius.
Hon är utbildad vid Socialhögskolan i Örebro, men när hon och maken Erik fick sin första dotter 1980 valde hon att stanna hemma och ta emot dagbarn.
– Det förvånade många eftersom jag är en sådan ruschig person. Men jag fick vara ruschig hemma istället konstaterar hon.
Förutom att hon tog hand om andras barn fick hon snart fler egna. Efter första dottern kom fyra till snabbt efter varandra och därefter kom tre söner.
– Det är inget religiöst eller så. Det har varit vårt sätt att utmana livet. Och så har jag haft turen att må bra så att jag har kunnat träna hela tiden när jag har väntat barn, förklarar Ingrid Hovstadius.
I dag är det bara den yngsta, 18-åringen, som bor hemma. Men hon tar inte Sunnerstavillans avfolkning alltför hårt.
– Det har ju skett successivt. Dessutom har tre av barnen bosatt sig i Sunnersta så nu har jag även barnbarn där. Och söndagsmiddagarna är viktiga. Då är vi 10–19 personer och oftast kommer även min 94-åriga svärfar och min 82-åriga mamma.
Många kommer de också att vara under julen och 60-årsfirandet i familjens hus i Hua Hin i Thailand, som de har haft sedan 2008. Även Ingrid Hovstadius 50-årsdag firades i Thailand, på Coral island utanför Phuket. Det var samma dag som den stora tsunamivågen svepte in över Sydostasien.
– När vi kom och skulle äta frukost på morgonen betedde sig personalen så konstigt. De visste att jag fyllde år men ingen av dem sade något, och de var röda i ögonen. Så försvann vattnet från havet och vi såg en massa koraller på havsbottnen. Sedan kom vattnet forsande tre gånger. Men vår ö klarade sig bra, vi blev bara rejält blöta.
När övriga turister evakuerades bestämde sig familjen Hovstadius för att stanna kvar eftersom de hellre än att åka hem till Sverige ville hämta sig efter händelsen på annat håll i Thailand.
– Det var bara vi och personalen där. Jag minns att vi sjöng Idas sommarvisa för dem. Många av dem hade nog förlorat anhöriga på fastlandet.
Trots att hon som verksamhetschef har mycket kontorsarbete har Ingrid Hovstadius lyckats fortsätta leda minst fyra pass i veckan. Men med tanke på att hon nu fyller 60 år är hon osäker på hur länge hon kan fortsätta leda de snabba pulspassen.
– Jag har inget emot att vara en pantertant, men jag vill inte vara någon patetisk tant. Så jag tar en termin i taget och känner efter, förklarar hon.