Exakt i tid och med cykelnyckeln i handen kommer Gustav Levin till sin arbetsplats sedan 20 år. Uppsala stadsteater har just haft höstsamling, och på varenda scen i hela huset repeteras det flitigt. Så vi slår oss ner i foajén, som är tyst och öde så här på förmiddagen.
Gustav Levin är född och uppvuxen i Sigtuna, och berättar om en barndom som han i dag beskriver som ”nästan för skyddad”. Han är yngst av tre bröder, och minns att han ofta var tillsammans med sin mamma: i skogen för att plocka bär och svamp eller i köket, där de lagade mat tillsammans.
– Sedan blev det mycket sport och idrott, och mycket bollar. En tid tränade jag simning intensivt.
Gustav Levin växte upp samtidigt som Arlanda började byggas i slutet av 50-talet, och han minns hur en massa flygkaptener flyttade till Sigtuna i samma veva.
– Jag drömde om att bli pilot. Jag såg hur mina kompisars pappor kom hem i uniform, var glada och solbrända och hade mycket pengar. Fast ibland var de jetlaggade. Då fick vi inte störa.
Han hade inte sett mer än två teaterföreställningar i sitt liv när han bestämde sig för att bli skådespelare: Jeppe på berget och Glada änkan. I väntan på att komma in på Statens scenskola läste han pedagogik i Göteborg. Under en period vikarierade han också som låg- och mellanstadielärare; pedagogiken ligger i generna.
– I min släkt har vi varit lärare och klockare i sju generationer. Jag tyckte om att undervisa, och kom att göra det också senare i livet, på Scenskolan i Luleå. Att undervisa är att få människor att växa, säger Gustav Levin.
1973 kom han in på Statens scenskola i Stockholm. Hans stora förebilder då – och nu – är Allan Edwall, Sven Wollter och Keve Hjelm.
– Och jag hade två fantasiska lärare på Scenskolan, nämligen Sif Ruud och Ulla Sjöblom.
Det var en radikal tid som också präglade den svenska teatern.
– Vi i klassen gjorde slutproduktionen 1976 på Gorkijs Fiender, och satte upp en föreställning om skotten i Ådalen. Det handlade mycket om klasskamp på den tiden, säger Gustav Levin och berättar att få av de nyutexaminerade skådespelarna var intresserade av en fast anställning på Dramaten. Andra ideal var förhärskande.
– På den tiden var det de fria grupperna som gällde, säger Gustav Levin som de första åren jobbade på Norrbottensteatern
– Jag låg i ”mainstream” och trivdes mycket bra. Men efteråt har jag insett att det som jag uppfattade som demokrati, det uppfattade andra som förtryck.
Han säger att det känns obehagligt att tänka tillbaka på det intensiva kulturutbytet med Östtyskland och Östberlin.
– Vi umgicks mycket med östtyska teatermänniskor. Nu efteråt känns det där lite otäckt. Vi förstod nog inte riktigt vad vi dansade till för musik.
Gustav Levin säger sig ändå vara en kritisk person, ”stick i stäv med tidens positivistiska rörelse”, och skyller härvidlag på både arv och miljö.
– Min far, som var lärare, var väldigt kritisk. Och jag växte ju upp på 60-talet, en tid då ett kritiskt sinnelag var viktigt. Men jag är mer positiv i dag än var jag var då.
Efter åren vid Norrbottensteatern verkade Gustav Levin vid Turteatern, Riksteatern, Stockholms parkteater, Romateatern och sommarteatern Marsvinsholm i Skåne.
1991 kom han till Uppsala stadsteater, och har under sina 20 år där upplevt tre teaterchefer: Finn Poulsen, Stefan Böhm och Linus Tunström. Förutom alla pjäser på Uppsala stadsteater han medverkat i har Gustav Levin gjort mängder av film- och tv-inspelningar.
Just nu arbetar han med tre roller. Närmast i tid är rollkaraktären R M Renfield i Dracula, som har premiär på stadsteatern 22 september. Gustav Levin ska även göra äldsta brodern Oscar i Fanny och Alexander. Kommande vår spelar han överste Pickering i Pygmalion.
– Under senare år har jag tagit på mig en del extraknäck, film, tv, reklam och inläsningar. Jag har jobbat på teatern i den fasta ensemblen så pass länge att det kan vara stimulerande med andra möten, säger Gustav Levin innan han går i väg till dagens repetitioner.