Han är Sveriges man på Åland

När Bertil Jobeus var 14 år och bodde i den småländska byn Skedshult norr om Västervik drömde han om världen utanför, och om att få jobba utomlands. Men det stannade inte vid drömmar. En dag skrev den målinriktade unge mannen ett brev till UD där han frågade hur man skulle göra för att få jobb där.
- Det är märkligt. På den tiden ville jag bort från byn så fort som möjligt. Nu vill jag dit så ofta som möjligt, reflekterar Bertil Jobeus, som minns att han fick "ett mycket artigt och inte alls nedslående svar" från UD.

Och många år senare blev han verkligen anställd vid UD, även om det inte hade någon koppling till brevet han skrev som gymnasist.
Till Uppsala kom han på 1960-talet för att plugga. För att bättra på ekonomin började Bertil Jobeus jobba extra på Upsala Nya Tidning. Han minns särskilt hur han, Bitte Lundborg, David Finer och Michael Sahlin bevakade det stora världskyrkomötet i Uppsala 1968 samtidigt som äldste sonen Martin föddes.
En vecka efter fil kand-examen i maj 1969 fick han fast jobb på UNT.
- Jag skrev för avdelningen Alma, om universitetsfrågor och bevakade landstinget.

Men helg- och kvällspassen kändes betungande för småbarnsföräldrarna Jobeus. Hustrun arbetade extra på Stadsbiblioteket, och en dag på jobbet fick hon syn på en annons i
Post & Inrikes tidningar om att UD sökte folk.
Så gick det till när Bertil Jobeus inledde sin diplomatkarriär. Han sökte till UD och har i dag varit anställd där sedan 1972. Uppdraget som generalkonsul i Mariehamn beskriver han som en oerhört tacksam uppgift.
- Det är en önskepost för en UD-man.

Han följer gärna diskussionerna i lagtinget från läktarplats, vilket uppskattas mycket av de åländska politikerna.
- Och alltid brukar antingen talmannen, vice talmannen, regeringschefen eller oppositionsledaren komma upp till läktaren och hälsa på mig. Att en svensk diplomat sitter i deras lagting och följer debatterna ser de som en stor hedersbevisning, säger Bertil Jobeus som under sin tid på Åland skaffat sig ett stort personligt kontaktnät.

Bertil Jobeus grundfilosofi är att se ödmjukt på sig själv, sin omgivning och sitt land, och på hur andra kan ha det. Bakgrunden är erfarenheterna från de många utlandsposteringarna.
- Ibland tror vi att Sverige är det land som kommit "längst", och glömmer att fem-sex andra länder kan ha andra lösningar på samma fråga. Det där kan få mig att hejda mig ibland. Bara inom den nordiska familjen - framför allt Finland - löser man frågor på ett helt annat sätt. Man är ofta pragmatisk och slår till i rätt ögonblick medan vi svenskar gärna lutar oss mot utredningar.

Från tiden som UD:s pressombudsman minns han särskilt när Sverige hade EU-ordförandeskapet och EU-trion Göran Persson, Xavier Solana och Chris Patten reste på besök till Syd- och Nordkorea.
- Jag var med om att arrangera aktiviteter för 75 internationella och svenska journalister i det totalstängda Nordkorea. Det var en utmaning som hette duga, och svenska sidan fick mycket beröm för denna pressinsats.

Bland sina utlandsuppdrag nämner han Reykjavík med särskild värme.
- Det var en fantastisk period. Island är ett oerhört spännande, urnordiskt land. Jag finner många likheter mellan Åland, Island och Gotland. Öbor har en speciell styrka och entreprenörsanda man knappast finner någon annanstans. För dem är allting möjligt.

I dag är ju Island ett land som är nära nog bankrutt. Bertil Jobeus minns att misstron fanns där redan under hans tid.
- Vi hade bank- och finansfolk på besök, och de var mycket imponerande över den expansionen. Men innan de skulle åka hem vände de sig till mig och frågade: "Kan det här verkligen hålla?

Han är Sveriges man på Åland

Sedan Bertil Jobeus var mycket ung har han drömt om att få jobba utomlands. Redan som gymnasist sökte han arbete på UD, utan resultat. Många år senare blev han anställd, och han har precis som han drömde om en gång, haft hela världen som arbetsplats.