– Jag tycker om folk som är strukturerade, välplanerade. Själv är jag fyrkantig som bara den. Jan Brink skrattar gott åt sin egen replik där vi sitter vid hans köksbord i parhuset på Svartbäcksgatan.
Nu fyller han 70 men han var elva år den dagen han stod på läktaren i en gymnastikhall i Ljungby i Småland. Han hade fått följa med en man från byn där han bodde utanför stan och titta på gymnastikträning.
– Om man får en sån känsla, jag vill inte säga religiöst, använd inte det ordet, men det uppenbarade sig när jag stod där på läktaren. Det där, det jag såg, ville jag göra med mitt liv.
Sedan blev det svenska gymnastikförbundet som till stor del formade den unge Jan Brink. Varje år åkte han på sommarläger.
Han säger att över hela byn, där han växte upp i ett lantbrukarhem, låg ett socialt tak. En social kontroll som till stor del styrdes från de stora kakkalasen där bönderna i byn träffades, drack kaffe och pratade om vilket utsäde som skulle köpas in och när det var dags att harva åkern.
– Om man vore som Vilhelm Moberg och kunde skriva en bok, då kunde den handla om dessa kakkalas, säger Jan Brink.
1966 avslutade han sina år som latinstudent i Ljungby, och började gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. Hade det inte blivit, hade det blivit språklärare, i franska. Jan Brink tycker att det är kul med språk, förutom franska kan han prata rätt så bra tyska och engelska, säger han.
Men det blev idrottslärare. Han sammanfattar det med att klass nio är den bästa klassen man kan ha, år ett på gymnasiet är enbart betygsjakt. I klass sex vet inte tjejer vilket ben de ska stå på, de är vuxna ibland och barn ibland och sen blir det lika för killarna i sjuan och halva åttan.
– Hade jag fått veta detta under min lärarutbildning hade allt varit mycket lättare, säger han.
I maj varje år åker han ner till sitt barndomshem som numera är hans. Där tillbringar han mer och mer tid, flera månader i sträck, han är medlem i kyrkokören där.
– Det är härligt att sjunga och gemenskapen är sanslös, vi pratar samma språk. I kör är man som en lagidrottare, som trubadur som jag också varit, är det mer som ensamidrott.
I Uppsala sjöng han i Salabackekören. 1988 reste de ner till Rom.
– Vi sjöng på en onsdagsgudstjänt i Peterskyrkan. Vi fick stå jämte påven Johannes Paulus. Det var stort.
Det är som lärare han har sin identitet och som militär. Han är reservofficer och gjorde militärtjänst som fallskärmsjägare.
– Jag ville göra lumpen ordentligt när jag gjorde den. Den grupperingen är fortfarande stark, hela gänget samlas en gång per år, nästa år firar vi 50-årsjubileum.
Han har varit i Iran och Sarajevo i forna Jugoslavien som FN-observatör. En tid han beskriver som en fantastisk informationskälla. Han umgicks mycket med officerare i Iran. I Jugoslavien, konstaterar han kort att det var en annan, mycket tuffare värld.
Jan Brink och några vänner har bestämt sig för att besöka Europas alla huvudstäder, Budapest, Bratislava, Wien och Prag besöktes på fyra dagar. Helsingfors, Tallin, Riga och Vilnius på tre. Tillsammans med sambon åker han i höst på långresa i en månad. Först till släkten i Chicago och sedan till Miami för att kliva ombord på en båt för en veckas kryssning.
Men fastän han beskriver sig själv som fyrkantig tycker han ändå att han inser att människor är olika. Han skrattar medan han rätar upp sig på stolen och lägger armarna i kors innan han eftertänksamt säger:
– Jo, ja absolut. Men jag försöker nog forma upp dem.