Fredrik Cederblad visar runt i lokalerna på Aleris Barncentrum på Klostergatan i centrala Uppsala. Här samarbetar han med bland annat en sjukgymnast, en dietist, en barnpsykolog och en barnkirurg för att på bästa sätt kunna hjälpa barnen, som ibland har en rätt komplicerad sjukdoms- och problembild. Annat var det under hans tio år som barnläkare på den egna mottagningen i Gottsunda, där han ofta kände att han inte kunde göra tillräckligt.
– Det var frustrerande för mig att gång på gång se att barnsjukvården i Uppsala inte var anpassad för alla barn. Akademiska sjukhuset är hundra procent rätt ställe när det handlar om vissa saker, som för tidigt födda barn eller akut barnleukemi, men många barn som inte mår bra har inte bara ett problem utan det kan vara flera medicinska, sociala och psykologiska faktorer som samverkar. Samtidigt är kompetensen i primärvården blandad och det har hänt att barn har fallit mellan stolarna och mått sämre än de skulle behöva göra, berättar Fredrik Cederblad.
Vi slår oss ner i hans mottagningsrum. På väggen hänger ett fotografi på en liten pojke som håller upp ett leksaksstetoskop mot en kvinna. Bilden är från slutet av 1960-talet och föreställer Fredrik Cederblad och hans mormor.
– Jag håller på och undersöker hennes hjärta. Men det var ju inte så att jag hade bestämt mig för att bli läkare redan då. Det finns bilder på mig med en verktygslåda också, förklarar han.
I stället var det i övre tonåren han bestämde sig för att bli läkare.
– Det var flera saker som spelade in, men tungan på vågen blev en tjej som jag var intresserad av som tyckte att det var fint med läkare, avslöjar han.
Höstterminen 1985 flyttade han från Stockholm till Uppsala för att påbörja studierna. Hans minns studietiden med glädje, liksom sin AT-tjänstgöring på Mora lasarett.
– Det var ett litet sjukhus där man snabbt blev en del av verksamheten och blev tvungen att lära sig hantverket. Det var mycket annat som var trevligt med Mora också, men jag trivs bättre i Uppsala.
2007 fick Fredrik Cederblad frågan om han ville svara på läsarfrågor i UNT och på unt.se och tyckte att det lät som en rolig grej.
– Jag kände att det fanns frågor som dök upp på gång när jag träffade patienter och deras föräldrar, och såg det som en förmån att få folkbilda lite, säger han.
En kategori frågor som ofta dyker upp är dem om mage eller sömn, men undringarna kan handla om i princip vad som helst.
Finns det något småbarnsföräldrar är extra nojjiga över annars?
– Något många oroar sig över och som sällan är farligt är olika typer av prickar och utslag på mindre barn. Yngre barn har väldigt reaktiv hud och får lätt prickar och blir flammiga, och det vanliga är att det inte är något farligt. En annan sak är mat och näring. Att barnet inte skulle få i sig tillräckligt med näring väcker snabbt ångest hos föräldrar. Det är naturligtvis med viss rätt, men med förbehåll för undantag får ett i övrigt frisk barn i sig det de behöver och hur mycket det är kan variera väldigt.
Att säga att Fredrik Cederblad har egen erfarenhet av att vara förälder är snarast att underdriva. I dag har han två hemmaboende barn, men när det var som mest hade han sju barn hemma, fem biologiska och två bonusbarn.
– Men det är ju det där med skomakarens barn, säger han och avslöjar att han som pappa missade diagnoser som han hade fixat på nolltid om barnen varit andra patienter.
Till exempel förstod han inte att det var migrän en av döttrarna hade drabbats av och sonens astma misstog han för nervositet.
– Då känner man sig inte som kung i världen.