Pontus växte upp i byn Södra Krycklinge med mamma Eva, pappa Jan och storasyster Micaela, och har bott på landet i hela sitt liv.
– Det var en bra uppväxt, väldigt fritt eftersom man inte satt fast i stan. Jag lekte mycket i skogen och i den stora trädgården hemma. Jag gjorde såna saker som man gör ute på landet.
Redan som liten var Pontus snabb i benen. Hans föräldrar fick sätta upp staket runt tomten för att hindra sonen från att rusa upp på vägen.
– De hade tröttnat på att springa och jaga mig, för jag satte alltid iväg någonstans, har de berättat.
Pontus gick med i Bälinge IF tidigt och han var aktiv där tills han var runt tio år. Där tränade han långdistanslöpning och längdskidåkning, och han tror att det var då han lade grunden för sin snabbhet. Pontus gick i Bälinge skola till sexan, och fortsatte sedan högstadiet på Tunabergsskolan.
I åttonde klass nådde hans löpning nya nivåer när han började träna med Uppsala IF. Han har tränat och tävlat i sprint (100, 200, och 400 m utomhus samt 60, 200 och 400 m inomhus) för UIF i snart fyra år. Just 400 m anses vara en tuff sträcka eftersom den varken är kort eller lång. Men Pontus förlitar sig på sin förre tränares råd: ”Spring så fort du kan och öka sedan på!”
– Min familj är inte särskilt sportig men vi brukade alltid titta på friidrottstävlingar i tv. Mamma tyckte också om friidrott. Både hon och pappa följde mig på tävlingarna.
När det var dags för gymnasieval blev det naturprogrammet på Celsius med elitsatsning på friidrott (skolan har ett tajt samarbete med UIF).
Pontus beslut krossade nästan hjärtat på humanioralärarna som förtvivlades över att han inte valde samhällsinriktning, medan na-lärarna jublade.
– Jag har alltid varit bra i de flesta ämnen i skolan, säger Pontus sakligt.
Förutom gymnasiestudierna jobbar han extra på nyöppnade Pizza Hut i Gränby, Nyby. Och nu när han fyller 18 är körkortet förstås högprioriterat, med både övningskörning och teori.
– Målet var att hinna till 18-årsdagen men det blir nog inte så. Jag vill ju inte köra upp på själva födelsedagen, och i samma veva ska jag dessutom åka på en veckas biologiklassresa till Räfsten.
Skola, körkort och jobb gör att han inte har så mycket tid över för annat.
– Men när jag hinner tycker jag det är skönt att koppla av med familjen, mina vänner och musik, säger Pontus som gärna spelar piano eller akustisk gitarr. Fick han möjlighet att bli musiker skulle han ta chansen.
– Musik är hur kul som helst!
Han är inte säker på vad han vill göra efter studenten, men det lutar åt att ta något år ledigt för att jobba. Sedan tänker han börja plugga.
– Vad det blir får tiden utvisa. Men mitt mål är att bli läkare eller någon typ av ingenjör – eller kanske astronom.
Mest värdefullt i världen för Pontus är ändå familjen. För fast han är så ung har han upplevt tunga sorger och förluster.
– Efter min mammas död 2012 och min pappas cancerbesked förra året har jag insett hur mycket familjen faktiskt betyder.
Pontus värderar tiden med sin pappa högt och försöker tillbringa så mycket tid som möjligt med honom. De åker på resor och utflykter tillsammans, och han är ofta med och tittar när Pontus tävlar inom friidrotten.
– Min pappa är det viktigaste för mig just nu, säger Pontus. Trots att han befinner sig i en påfrestande situation har han ändå förmågan att vara glad.
– Min faster dog bara ett år efter min mamma, och även om jag var jätteledsen var jag i skolan efter tre dagar, och skrattade och var glad. Jag vet att mina kompisar tyckte det var konstigt att jag kunde vara glad efter det som hänt. Jag har en positiv syn på livet trots allt det som hänt – och händer – min familj, säger Pontus innan vi skiljs och han tar bussen hem till Krycklinge för att äta kräftor med sin pappa och hans syster.