Det kan inte finnas många nu levande människor som har kunnat befalla en engelsk kung att fimpa sin cigarrett. Men det gjorde Rune Nordlund redan i unga år. Han som tvingades fimpa var kung Edvard VIII (han som abdikerade för Wallis Simpsons skull).
Rune Nordlund föddes före första världskrigets utbrott, och växte upp i Tierps köping. Hans pappa var handelsföreståndare för en filial till manufakturbutiken Strandbergs i Uppsala och hans mamma skötte hem och familj.
Rune Nordlund var 17 år när han flyttade hemifrån för att söka jobb i Uppsala. Där hade han släkt, och hade därför besökt stan många gånger. En bekant som arbetade på Kemikum tipsade honom om jobb där, och den unge Rune Nordlund tog oförväget kontakt direkt med Nobelpristagaren The Svedberg
– Han frågade om jag var tekniskt intresserad och jag svarade ja. Sedan fick jag jobb som institutionstekniker på hans institution. Så enkelt var det att få ett arbete på den tiden!
1930 började Rune Nordlund arbeta på institutionen som dåförtiden hette Institutionen för fysikalisk kemi och låg i Engelska parken. Han blev kvar till pensionen vid 67 års ålder.
– Där styrde The Svedberg. Jag körde hans höghastighetscentrifuger som på den tiden var världsberömda, säger Rune Nordlund och berättar om staplade sandsäckar och avspärrade korridorer i samband med körningarna.
– Det var ju enorma hastigheter, så höga att det var på gränsen till att stålet exploderade. Jag stod vid stroboskopet och läste av hastigheten och The Svedberg satt vid skrivbordet med klocka och anteckningsblock framme och var märkbart nervös.
Svedbergs centrifug lockade massor av celebra gäster till Uppsala, och Rune Nordlund har under sina år på institutionen träffat kungar, presidenter, vetenskapliga toppar och berömdheter från hela världen. I arbetsuppgifterna ingick också att fotografera och framkalla, färdigheter han lärde sig av den store Uppsalafysikern. Under hela sitt yrkesverksamma liv jobbade han sedan nära The Svedberg och förkovrade sig genom att läsa brevkurser.
– Jag har stått i mörkrum med honom i många timmar. Han ansåg att jag hade anlag och överlät därför fotografering och framkallning till mig, säger Rune Nordlund.
Han blev alltmer intresserad av att fotografera. Till en början intresserade han sig mest för porträtt tagna med olika ljussättning.
– Det är samspelet mellan ljus och skugga som jag har fascinerats mest av, säger Rune Nordlund, som har tagit med några av sina favoritfotografier till sitt tillfälliga boende på Björngården. (Hans fotografier syns på bilden ovan.)
Han bröt benet i somras, men räknar med att snart återvända hem till Geijersgatan, där han bott sedan 1939, samma år som han gifte sig med sin Britta i Tierps gamla kyrka.
– Men tämligen snart efter bröllopet blev jag inkallad och placerad i Haparanda, där jag bodde inkvarterad i en skola nära kyrkan. Jag var chaufför och körde ut matvaror i gengasbil till soldaterna som låg ute i fält, säger Rune Nordlund som minns hur han såg mot den finska sidan av Torne älv där tyska hakkorsflaggor vajade vid bondgårdarna.
I slutet av 1920-talet bildade han Uppsala kraftgymnaster med tio–tolv personer som ägnade sig åt akr obatik enligt amerikansk modell.
– Jag var mycket intresserad av cirkuskonster och skickade efter broschyrer om ”tablågymnastik”. Sporten växte fram i USA i början av 1900-talet. Gruppen uppträdde lite varstans i Uppland, på dansbanor – det fanns gott om dem på den tiden – eller i folkparker.
När han nu går in i sitt andra århundrade kan han med tillfredsställelse se tillbaka på ett rikt och bra liv.
– Jag har varit harmonisk i allt jag gjort. Jag är tacksam för mina snälla föräldrar och för min härliga familj, säger Rune Nordlund, och berättar sedan historien om Edvard VIII och cigaretten.
– Jo, den där engelska kungen var på besök hos oss på Kemiska institutionen med en stor uppvaktning. Han kom in i lokalen och rökte cigarett – trots att det var strängt förbjudet.
Så Rune Nordlund gick fram till Edvard VIII och sa till honom att fimpa, varpå kungen sedan lämnade fimpen till en sina vaktliv.
– Cigaretten tog vi hand om och satte inom glas och ram på institutionen, skrattar han, och fortsätter:
– Jag struntade väl i vem han var. Det var ju förbjudet att röka i lokalen.