Efter skoldagens slut gick Värmlandspojken raka vägen till farföräldrarna. I deras hem umgicks han med snälle, goe farfar som bibringade honom orgelackord, men också ett och annat om livet:
- Det finns inga genvägar. Först om man jobbar hårt får man något för det. Det har jag haft stor nytta av.
Så pojken slet hårt hos färghandlaren för att skramla ihop 3 505 kronor till en elorgel, som han flitigt tränade på.
Trots smak för musik och inte minst dansmusik när det begav sig i Asplundskolans matsal, blev det ingen dans för hans del.
- Jag var finnig, osäker och vågade inte bjuda upp flickorna.
Där stod han med oförrättat ärende tillsammans med tre andra tonårskillar. Den svängiga musiken fick dem dock att komma på en lysande idé: De skulle starta ett dansband. Så blev det.
Men till en början inskränkte sig Christer Sjögrens roll till organistens. Först några år senare, i dansbandet Jupiters, var det någon i bandet som skämtsamt bad honom att provsjunga.
- Jag var alldeles för blyg för att be om det själv.
Så han samlade mod och sjöng av hela sitt hjärta It’s the end of the world. Målbrottet var just förbi och basrösten var tydligen redan då källardjup. Spontant sjunger han låten och utbrister i rungande skratt:
- Jag sjöng inget vidare, men därefter fick jag sjunga Gunnar Wiklunds låtar. De passade mig som hand i handske.
Just så, sjungande Gunnar Wiklunds fartfyllda låtar i Hagfors folkpark, övervann Christer Sjögren blygheten.
- Jag såg tjejernas värmande blickar och överväldigades av applåderna. Det var så jäkla starkt! Jag kände att de gillade mig och att det här är det jag skulle vilja hålla på med. Jag vågade gå längre och längre och övervann min blyghet.
Resten är en framgångssaga som renderat 13 miljoner sålda skivor och ständiga turnéer under hans fyra decennier som dansbands- och soloartist, med både Elvis och kristna låtar i repertoaren.
Men framgången har förändrat honom och har inte alltid varit en dans på rosor.
- I 40-årsåldern hade jag för mycket jobb och räckte inte till. Jag hann inte med mig själv, själen kom efter. Därför tog jag och Vikingarna timeout 1993-94. Nu har jag blivit mycket säkrare och jobbar inte ihjäl mig, utan jobbar bara med det som inspirerar mig.
Därför tackade han ja när skådespelaren och regissören för filmatiseringen av Strindbergs drama Fadren, Thorsten Flinck, erbjöd honom prästrollen.
- Det är fascinerande. Utmaningen är att fullständigt ge sig hän i rollen.