Vi träffas hemma på Blomgatan, där ett gigantiskt snidat skåp och en stor parasollsäv i vardagsrummet tävlar om uppmärksamheten. Om man nu kan tala om proveniens när det gäller växter, så visar det sig att parasollsäven har en märklig bakgrund.
– Den kommer ursprungligen från ett skott som Selma Lagerlöf tog med sig från Egypten och planterade på Mårbacka. Min far fick ett skott, och delade sedan med sig.
Bertil växte upp på stiftsgården Undersvik, där hans pappa var föreståndare. Även hans farfar var präst, i bland annat Vänge, och uppväxtmiljön präglade Bertil starkt. Han visste redan att han skulle bli präst, även om det dröjde innan han berättade för sin far om sina planer: att ha en förälder med samma yrke kan vara ett hinder likaväl som en stärkande faktor, reflekterar Bertil.
– Fast allra först ville jag bli timmerman, som Josef. Jag tyckte ordet lät så fint. Men när jag insåg att timmerman var samma sak som snickare övergav jag idén.
När Bertil var tolv år flyttade familjen till Ovansjö. Han gick gymnasiet i Sandviken, och kom till Uppsala 1969 för att läsa teologi. Målet var att bli församlingspräst, även om han en tid funderade på forskning.
– Men jag kom fram till att det inte var något för mig. Jag har hemskt dåligt minne och är alldeles för disträ, säger han och skrattar avväpnande.
Bertil var präst i bruksorten Norrsundet några år, innan han fick tjänsten som stiftsadjunkt i Uppsala. Hans uppdrag de senaste åren är att samordna stiftets internationella arbete och sköta kontakterna med zimbabwiska vänförsamlingar. I tjänsten ingår även att vara kaplan för Mariadöttrarna utanför Enköping, och just i dag när vi träffas har han lett askonsdagens morgonmässa i systrarnas klosterkapell.
– Det är en fantastisk möjlighet att få ge dem ett regelbundet gudstjänstliv.
Han är sedan snart tio år aktiv kyrkopolitiker i gruppen Frimodig kyrka, och inne på sin tredje mandatperiod.
– När gruppen bildades blev jag tillfrågad om jag ville vara med, och blev sedan invald direkt. Jag ser arbetet med Frimodig kyrka som en meningsfull utmaning – och det är ett härligt gäng kolleger, säger Bertil.
Han tycker att den viktigaste kyrkofrågan handlar om att kyrkan ”behöver hitta tillbaka till sin själ”.
– Det finns så många viljor och krafter inom kyrkan som drar åt olika håll. Då kan det vara svårt att hitta sin roll, och det är lätt att tappa sig själv som kyrka.
1982 träffade Bertil sin blivande hustru Kerstin. Det var i samband med en resa till Taizé som de blev ett par.
– Sedan har vi fortsatt att tycka om varandra, säger han kärleksfullt och berättar stolt om de fyra sönerna; ingen går i fars, farfars eller farfarsfars fotspår, utan hela kvartetten valde KTH.
Bertil har under senare år ägnat allt mer tid åt att skriva psalmer. Redan innan Bertil fick familj tyckte han om att skriva musik; gitarr är hans huvudinstrument. Och när barnen blev större och livssituationen förändrades återupptog han sitt intresse.
– Tidigare hade jag så många andra impulser, att vara både make och pappa, att sköta arbetet, säger Bertil som via Anders Frostenson-stipendiet fick möjlighet att gå i psalmskola. Nu går han en påbyggnadskurs och berättar engagerat om spännande möten med poeter, musiker och författare. Den inspirerande miljön har lett till ett ”psalmårsprojekt”, han ska skriva en psalm för varje söndag under hela året tillsammans med musikern Maria Lövgren. Onekligen ett imponerande projekt
– Jag har en hel del texter i garderoben, så det ska nog ordna sig, säger han trosvisst.