Luis Miranda Bruna var åtta år när han första gången träffade Chiles blivande president Salvador Allende. Mötet skedde i barndomshemmet, i samband med att Allende stod fadder åt ett syskon. Senare i livet möttes de igen, under helt andra förhållanden.
Luis Miranda Bruna föddes i Talagante fyra mil norr om Santiago.
– Min pappa arbetade i över 40 år på en skofabrik och min mamma tog hand om oss elva små banditer.
Efter det sista barnet blev hon allvarligt sjuk och tillbringade två år på sjukhus.
– Något av oss barn måste offra skolan för att ta hand om de yngre. Det blev jag. Jag var 13, och fick laga mat, tvätta kläder, städa, och se till att alla kom till skolan. Då fick barn inte komma in på sjukhus, så vi träffade inte mamma på två år.
I tonåren började han se orättvisorna i samhället. Föräldrarna var politiskt engagerade, och diskussionerna hemma häftiga.
Som 15-åring anslöt han sig till Socialisternas ungdomsförbund, men orienterade sig sedan till Revolutionära vänsterrörelsen i Santiago. Han arbetade i en fabrik och valdes 19 år gammal till fackföreningsledare.
Luis Miranda Bruna arbetade först för Rörelsen som ”hjälpare”: delade ut flygblad, målade budskap på husfasaderna. Sedan avancerade han till ”militant”, eftersom han då ansågs ha visat trohet mot Saken.
– Genom våra kontakter visste vi att en militärkupp var förestående, men inte när. Vi försökte varna president Allende, och pekade till och med ut kuppledaren, general Pinochet. Men Allende trodde oss inte. Tre dagar innan kuppen fick vi order om att klippa håret, raka oss och klä oss som folk, ”för nu är något på gång”. Som sanna revolutionärer hade vi ju jättelångt hår och skägg.
Kuppdagen 11 september skulle han jobba som vanligt. Inne i Santiago fanns militärfordon överallt, och skottlossning hördes.
14 november blev han och hans 15-årige bror arresterade, och han torterades för att avslöja namn på medlemmar i vänsterrörelsen.
– Än i dag är jag stolt över att jag inte tjallade på någon. De lyckades inte bryta ner mig och mitt sätt att se på livet. Jag blev tvärtom starkare. Min största oro gällde lillbrorsan.
I slutet av december förflyttades han till ett koncentrationsläger vid den gamla salpetergruvan Chacabuca mitt i Atacamaöknen. Mitt i lägret fanns en kyrka, och han döljer inte sitt förakt för de katolska präster som verkade där.
– Varenda dag samlade de oss 1 500 fångar och försökte pressa oss att ange våra vänner. Det var psykisk tortyr.
Han förflyttades sedan till ett tortyrcentrum i Santiago och släpptes mot husarrest i december 1974. Efter frisläppandet kontaktade han sin gamla organisation.
– När man är ung tänker man inte. Jag ville ju vara med och förändra.
Han arresterades igen i september 1976, torterades och fick veta att hans plågoandar ”visste var hans flickvän bodde”.
– Då blev jag riktigt rädd och tyckte att det var lika bra att Olga och jag inte träffades mer, men kärleken var för stark, säger han och ler mot sin hustru.
Han insåg att han måste lämna Chile och fick kontakt med organisationen Vicariada de Solidaritet som hjälpte familjer och före detta fångar under diktaturåren. Han visste lite om Sverige via svenska volontärer.
Hit kom han några dagar före nyårsafton 1976, efter en brådstörtad flykt med falska papper, och vårdades en tid vid Växjö lasarett för tortyrskador.
1977 flyttade han till Uppsala, där han läste svenska och pluggade till svarvare vid AMU. Sedan jobbade han vid Hjalmarsson & Söner något år, men släppte aldrig sitt politiska engagemang.
– Jag var engagerad i motståndsrörelsen 24 timmar om dygnet och hade mina väskor packade. 80-talet var den mest brutala tiden i Chile.
1981 beslöt han sig för att flyga hem, och samtidigt träffa dottern Teresa för första gången.
– Då var hon fem år.
Men i Chile fick han inte det stöd som utlovats. Han döljer inte sin besvikelse över sina gamla partikamrater, som han tycker svek honom och riskerade hans liv.
– Jag bestämde mig för att lämna rörelsen, och satsa på familjen till 100 procent, säger Luis Miranda de Bruna, som återvände till Uppsala tillsammans med hustru och barn 1982.