En härfågel i plysch i Gunnar Carlssons bokhylla påminner om den gång vi kolleger lurade ut tidigare nyhetschefen till Danmarks gärde efter ett fejkat tips att den ovanliga fågeln skulle ha siktats där. Medan vi slår oss ner i vardagsrummet berättar han förtjust att det faktiskt några år senare observerades en härfågel där, och att han själv såg flera, i Camargue.
Likt andra som är födda på skottdagen kan Gunnar Carlsson fira en regelrätt födelsedag endast vart fjärde år, vilket innebär att han rent matematiskt fyller 16.
– Mamma löste det med att vi firade 28 februari, då blev det åtminstone rätt månad.
Gunnar Carlsson är uppvuxen i regementsstaden Linköping. Pappa var underofficer och mamma kokerska.
– Jag var den första i släkten som tog en gammaldags studentexamen, säger Gunnar Carlsson som tog studenten på reallinjen 1967.
Han ser min förvåning över det där med naturvetenskaplig linje och förklarar:
– I den miljö jag växte upp fanns ett tryck på pojkar som skulle studera – de skulle ägna sig åt något naturvetenskapligt, tekniskt. Planen från Saabfabriken i Linköping flög ju bokstavligen över våra huvuden.
Egentligen var det språket, att skriva och läsa, som intresserade honom.
Genom lärare och äldre kamrater som läste journalistik inspirerades han att söka till Journalisthögskolan i Stockholm. Till sin överraskning kom han in på hösten det laddade året 1968, och berättar om en turbulent tid med stark vänsterdominans.
– Alla i klassen gick på demonstrationer. Jag minns att min klass var avundsjuk på dem som läst på vårterminen, för de hade fått vara med och strejka, fnissar han, men blir sedan allvarlig.
– Även om många hade en naiv syn fanns det samtidigt goda inslag, som engagemang och en tro på förändringar. Själv befann jag mig lite i utkanten, var aldrig med i någon organisation men hade många, mer engagerade vänner.
Han tog sin journalistexamen 1970 och vikarierade på Svenska Dagbladet och Folkbladet Östgöten innan han flyttade till Uppsala för att studera vidare. 1972 började han som vikarierande redigerare på UNT vid sidan av studierna, fick efter några år fast tjänst och har sedan haft sex olika jobb på tidningen.
– Tiden som kommunreporter under 1980-talet var så stimulerande med maktskiften varje val och färgstarka politiker, säger Gunnar Carlsson som hängt i Stadshuset åtskilliga reportertimmar. Där fick han tips och vinklar, och lämnade oftast byggnaden med ett par, tre originalnyheter.
– Och så fick jag höra kommunalrådens senaste skvaller om varandra. Vi var tre kommunreportrar på UNT då. I dag finns bara en. Det är det jag menar med dagstidningarnas tillbakagång.
Efter alla år med Uppsalapolitik erbjöds Gunnar Carlsson att pröva jobbet som nyhetschef.
– Jag trodde inte jag skulle passa för jobbet, jag tyckte ju om att skriva själv. Men det var ett nytt sätt att bedriva journalistik, och jag kände ställföreträdande tillfredsställelse när mina reportrar gjorde ett bra jobb. I dag känns det bra att ha fått jobba som nyhetschef under en period då tidningen hade gott om resurser.
Från de 20 åren som nyhetschef minns han stora händelser som Estonias förlisning och mordet på utrikesminister Anna Lindh.
– Vid sådana tillfällen sattes redaktionen på prov. Alla slöt upp, lade annat åt sidan för att med hela hjärtat satsa på dagens stora händelse.
I samband med att UNT gick över till tabloidformat och söndagsutgivning blev han chef för den nya kultur- och nöjesavdelningen.
– Det var kul att få starta och leda den. Tyvärr fick jag inte så mycket tid att skriva som jag hade trott, säger Gunnar Carlsson som lämnade UNT 2009.
Sin tid ägnar han åt att utveckla gamla intressen, som fågelskådning och litteraturhistoria, och nya som konsthistoria, arkeologi och nu franska vid Senioruniversitetet.
– Och jag är mycket ute i naturen. Ibland blir jag överraskad över hur okunniga många är om vår flora och fauna. Att inte veta hur backsippan ser ut eller hur storspoven låter anses tyvärr inte lika obildat som att vara okunnig om litterära klassiker.